thewolfverine

Sen formar det mig till en ålande, mardrömslik nattfigur som kryper törstandes över sitt eget golv.
vägen har formats till en spiral av entréer, inbjudande att kliva in.
jag lägger tanken av dig åt sidan och låter dig spinna i evighet.
det finns ingen plats kvar här för dig, min vän.
väggarna pressas alltför hårt.
kanske lyckan, din käre vän, fanns där, gjord på mina val.
om du lutade dig emot den då?
det är helt upp till dig nu.
ska du förlita dig på dig själv när du bara glider iväg åt nya sidor, nya väggar?

greppet mot min nacke är ondskefullt hårt och jag slungas framåt i vansinnig hastighet.
tårarna tar till halsen och jag ber och bönar om förband, jag har mer att ge dig, det kan jag lova dig.
allt det din blick väljer att se.
jag kan bli din gud för en stund, göra dina val, bara du är nöjd när du vaknar igen.
för du sover så hårt min vän, om du bara visste hur många gånger jag har ropat efter ditt namn.
jag har greppat efter dina axlar, ja till och med skakat mina egna för påminnelsens skull.
men det var ju fram tills det att jag insåg att min kropp enbart är vatten för stunden, kan aldrig släcka någon törst. aldrig bli ett fullständigt element.
stanken ifrån mina kläder minner om de där stunderna vi hade hos mig.
du vet, min vän, de där nätterna då allting såg ut att vara slutet på allting.
svetten och paranoian, ja du berättade om den, hur du tappade bort dina fotsteg där på den gråa marken. jag tog dig aldrig på allvar och lämnade tanken på dig åt min natur att handskas med.
kan du inte se hur liten jag är ikväll?
bara du inte säger det åt mig så hårt. jag tror att jag är medveten nu.
tror mer än någonsin. tror på att du aldrig lämnade mig där den där gången heller.
folkmassan samlas och skrattar högljutt.
överallt blänker de friskas ansikten bättre än solen. ska jag tro på att det blir natt nu när det äntligen är dag?

kommer vi att bli kvitt det här om vi bara väntar ut dem, låter dem ha sitt lilla roliga.
jag har aldrig längtat så mycket efter natten tidigare.

spiralen är klarare den här gången, finner bara en enda entré och jag är illa stött av den här stunden. det enda handlar enbart om att våga, låta sig glida med. jag är kvar här.

jag är kvar här - ropar jag högre än någonsin till dig min vän, du som sover så tungt och rofyllt.

det gick upp för mig att du drömde om din barndom häromnatten, den som alltid såg så lycklig ut på bild.
jag vill tro att jag var med dig där, i bästa fall under de där stunderna som förevigades på solblekta bilder, kvarglömda i fönstret, en dammig sommareftermiddag.
var vi så små, tillät vi det där?

byter mina oroade sängkläder för att krypa ner mot lugnet och ägna dig alla mina tankar.
låt mig få finnas här just för den här stunden. den är det enda som betyder något, det enda beviset på sann lycka. det enda beviset på liv. det enda beviset på att mina fötter inte har lämnat marken än.

ändå blir mina tankar av dig till mardrömmar där du har lila blåmärken över hela kroppen och illaluktande jord i håret.

färdades långt för att hitta tillbaks till personen, till formen, till utseendet.
ändå svävar vi här, ca en halvmeter ovanför ett slitet skal som åldras snabbare än barnet döpt till "men så gammal du har blivit".
är det den enda meningen? ett enda ständigt förklarande till dig, min vän, stanna inte upp, glid med strömmen, "det löser sig".
ändå viker sig mina ben på vägen till huset du sover i och jag blir liggandes där, utmattad och smutsig av regnvattnet med orden som blir allt lägre till uttal, cirkulerandes i spiralen. varför vaknar du inte?