thewolfverine

knivarna som importerats till boråstrakten gick åt till att skära staden och dess invånare i små stycken som sedan staplades på hög tills det att formen av en gigantisk Pinocchio tog form ur högar av föruttnelse och benpipor.
alla fick vi dessa rostiga knivar på posten med ett litet personligt meddelande på smutsiga post-it lappar, illa tilltyga, ramponera. självklart var alltsammans ett smaklöst skämt, taget ur all fattning, miljö bildar struktur och vi som är kvar vilar våra knän på kalhyggen och allt som ligger oss under stinker något outhärdligt.
- spara alla fotografier, hårddiskar, vi behöver all information! skrek vår första tillträdde maktfullkomlig och torkade sina händer från smuts med en vit handduk.
virvlar, alla är härsklystna och ingen får vara ifred längre och alla går bakom ryggen på varandra, försöker slipa upp sina rostiga knivar, fullspäckat schema när telefonerna ringer och ursinnig springer jag nerför trappan, möter hat och hatar.
vi måste härifrån, för allt de vill är att så frön i våra huvuden, väcka oss upp ur glädjen, duvet jag tvivlar på att jag ens är med numer, det känns som om jag enbart används som redskap för de andra, knivar mot halsen.
på södra torget är allt öde, brända bussar, förkolnade rester av något som en gång var och någon har hängt upp stora skyltar med meningar som ej går att tyda.
jag försöker tyda dem och såhär tror jag att det står:

* Livet här är uppdelat i 3 centra, iaktta, uppleva, glömma.
* Livet här är förbi, du bör ej känna något för någonting här.
* Livet här är endast din egen uppfinning, "oj vilka vackra parker du har gett oss, så synd att vi inte kan se dem bara"
* Du visste redan från början att det skulle kännas såhär
* Du trodde att det fanns mer, du hade fel.

folkmassor står samlade framför dessa skyltar, försöker förtränga minnen av en lägenhet i centrum, där man kunde sitta vid fönstret och röka. alla vi som var där har rest därifrån och återser varandra endast på bilder, vissa av oss är kanske inte ens kvar. det fanns ett gäng killar jag kände något sånär som gled omkring på ett tomt Sandwalls plats, jagade upplevelser och försvann, den historien har alltid fascinerat mig, speciellt nu, då borås ruttnar. krogarna där folk trängdes i svetten av sommarberusning är sönderslagna och nerpissade, cafeét som vi alla var så förtjusta i är fyllt av lik från fåglar och längst in i det innersta rummet (kuddar, små soffor, dunkelt ljus) torterade man ihjäl alla de gäng som motsatte sig frågan om knivar. kärlekshistorier uppradade på led framför klippbron, slutet, där alla hoppar i, simmar, badar, dyker, försvinner på botten, drunknar.
vi måste härifrån, innan vansinnet tar oss på riktigt.
vi behöver knappt ens packa, allt utanför det här är vår packning.
"doften av nybryggt kaffe i hemmen", något vi inte längre minns.
vi undrade ibland varför mina grannar alltid hade nerdragna persienner och en natt tog vi reda på varför, det var innan knivarna och stadens förruttnelse.
som småtjuvar, klädda helt i svart tog vi oss in via nedervåningen, någon hade hängt upp en jolly roger-flagga i ingången och innanför såg vi en trappa ner till källaren. en utav oss, någon mindre bekant gjorde för mycket oväsen på vägen och vi murade fast honom i en vägg. vad vi skulle få se den natten är i princip det enda jag minns, ett gigantiskt rum med röda väggar fyllda med brännhål, djurskinnsmöbler nerstänkta med cigarettfimp och enorma, inplastade partier knivar staplade på pallar.
- jag slår dig på fingrarna om du nämner det där igen, du långnästa lögnare!
poliser lös ut vår syn med bländande lampor, släpade oss in i stora bussar, applicerade kameraobjektiv i våra ögonhålor och fyllde våra huvuden med skällsord, tog ifrån oss all integritet vi en gång hade haft, gjorde oss så små att vi hade platsat under en skosula, illa tilltygad, ramponerad.

vi vaknar upp i fukten av morgondagg på en gräsmatta utanför staden, askar med subutex, huvudvärk orsakad av mardrömmar, kollar repetetivt över axeln.
idag bränner de ner staden, en gång för alla, en sista massiv stadsbrand, värre än 1681, 1727, 1822 och 1827.
ur påföljden av sömnen bör vi lämna det här området åt sitt öde, knyta skorna och vandra vidare.

påväg därifrån såg vi någon utklädd till Tengu springa upp och nerför trappan till Annelundsparken.

Tillsammans såg vi igenom dörrspringan, fattade varandras händer, föll i tårar och sedan stelnade tiden.
Framför ögat som vore som genomträngt med spik spelades samma scen upp i ett repetetivt mönster skydda hjässan från något som faller hårt emot med tyngd och kraft nog att skada livet så långt in det nu når.
Hans hår var yvigt i blåsten medförde regn och tjockt till känseln ingav en känsla av oro som vi tillsammans hånskrattade in i fördärvets piskande regn att uthärda allt vad skamvrå någonsin har kallats.

- Vi blir från och med nu tillåtna att inse vårt nederlag, byta rader, transformera, använda fantasin som linje för var vi bör dra vår verklighets linjer.
- Vad skiljer fantasin så hårt från din verklighet så att du måste sätta linjer som punkter sätts framför meningar, eller vänta lite, du nackade mig på vägen, skar av mina knän, jag menade punkter sätts efter meningar, även om vi styrs helt och hållet av natur, du har aldrig ägt en enda av dina tankar, du bara besitter tron och orden som fantiserar för din vad du kallar verklighets räddning.

Betasönderfall: (allegori)

Det fanns en fader för två döttrar, en herde för två får.
Vi bör först redogöra för döttrarna, vilka båda skall falla huvudstupa innan gryning.
Den ene nyckfull, därför namngavs hon var dag efter vädret.
Den andre prognosticerad, därför namngavs hon var dag efter profeter.
Fadern bör ses som en lärd, insiktsfull och därför namngavs han var dag efter Fader.

Tarerat:

Hur förvaltar man två liv på enbart en fader för två döttrar, en herde för två får?
Mannen i fråga är stolt och säker, samtalar med medmänniskor om vad åren har förvandlat honom till och uppgiften han åtagit sig skulle kunna anses svår för vissa men inte för honom, han är ju trots allt fader och har valt sin roll i vad han fortfarande kallar skådespelets drama.
Ensam titulerar han sig och bygger därför sitt hem med tanken om kommande kärlek inför sina två döttrar.

Hoppet om att ge liv som gnistrar tindrar skiner i andras ögon och framförallt i vår faders.

Stegets betydelse:

De steg tillsammans upp ur sängen, såg solen bryta upp fönstret till ett enda flytande mönster.
Nyckfull, idag kallad Sol tar illa upp av händelsen men vår fader förbiser den relevanta fakta som härmed målas upp, skrattar lågmält för sig själv och planerar dagen.
Prognosticerad, idag kallad Jesaja, jagar solkatter men lägger snabbt av ty inuti vet hon bättre och vår fader skrattar högre än innan, tar sig om munnen och brister därefter ut med:
- kom mina får, idag ska vi samlade vandra stolta inför de andra.

Hoppet om att ge liv som gnistrar tindrar svider i andras ögon och framförallt i vår faders.

Snarans betydelse:

Under vandringens gång leker vår fader med tanken om sig själv sammandrabbad med konsten, provar muntligt orden "skulptör, konstnär".
- Jag har målat med mina händer, jag har målat med min kropp! Skriker han högt efter sina döttrar som springer lekandes fram på vägen.
Nyckfull idag kallad Sol springer efter en gångtrafikant som enligt hennes lekars värld hindrar hennes väg att nå kommande mål. Väckt ur sin tankegång springer vår fader ikapp, röd i ansiktet, sliter tag i Nyckfull idag kallad Sols vänstra arm och hindrar sin dotters vilda lek som stör friden.
- Gör aldrig om det där, var sak här har sin plats, var människa har sitt eget rum, enbart om det så skulle vara, en fader för barnen, en herde för fåren.
När Sol tar till tårar dansar Prognosticerad, idag kallad Jesaja fram och gör sig stor framför sin syster. Hon pekar med fingrar, sjunger hånfulla ramsor och sparkar Sol på benen. 
Längs Sols vänstra arm beskådar fadern stora rödsvullna märken och finner sig hårt i vad hans handling har orsakat, åter i tanken, påmind, om hon bara inte hade sabboterat friden, vår vandring. Med medlidande för Sol skakar han tag i Jesaja, lyfter hennes ben ifrån marken, skymmer himmelen och solen med hennes kropp och vrålar ursinnigt ut:
- Inte min dotter, aldrig skulle min dotter!
När Jesaja åter sätts ner på vad fadern nu kallar säker mark är hennes högra arm tillfogad skada och rödflammig till färgen. Han placerar döttrarna sida vid sida och förklarar vikten av deras handling, pekar sedan ut vägen tillbaka till hemmet som straff.
- Ut i världen är vart ni ska och därefter bör man akta sig själv, ty det första och sista du har är dig själv, du föds med dig själv, du andas med dig själv, du dör med dig själv och här ger vår faders ord med sig och tillsammans står de sedan i tystnad och beskådar den innan så lekfulla och varma plats förvandlas till kall och öde.

Hoppet om att ge liv som gnistrar tindrar svider, men ej avviker i andras ögon och framförallt i vår faders.

Knälänk:

Sömnlösheten drabbade vansinnet i fördärv och tillsammans ser vi det sista av bilder porträttera:
en ensam man i natten, bära två små flickors kroppar ut på backen.
Vi ser en grop och vi ser återigen mannen, nu med en spade i hand.

- Gropen som mannen gräver, grävs för att fyllas, inte sant? Är det inte alltid så? Det vore rentav meningslöst att störa friden i marken annars?
- Jag klarar inte av att se mer, jag ger efter, kan vi inte byta dörrspringa, det börjar bli rätt så trångt här och jag känner mig framförallt rätt så illamående.
- Titta tillbaks på mannen med det yviga håret i vinden som du upplevde tjockt till känseln, ser du några detaljer av honom numer? Jag ser bara ett kantigt uppbyggt skelett, duvet det påminner om de streckfigurer vi brukade rita som barn bara det att papperet bakom inte är vitt, faktum är att det inte besitter någon bestämd färg överhuvudtaget. Är det okej om jag skrattar? Det här är alltför absurt!
- Nej, berätta, vad är det då du ser? Jag vågar inte blicka tillbaks så hårt, du vet hur rädd jag är för att blicka tillbaka.
- Jag ser genom det yviga håret med vinden dansar flickorna som måste betraktas som döttrar under han som kallade sig herde över fåren och därav namngav sig titeln Fader utan att ens tänka var det var han byggde så sockersött illa att jag ryser av blotta tanken på att behöva se de tre karaktärerna igen.
- Vad fick fadern att begå en sådan ohuman handling, ska jag betrakta det som hedersmord eller bara som ett enda meningslöst ingenting som ingenting är och ingenting är människan därefter handlar den?

Det blev för mycket för oss tillsammans att smälta och vi fattade varandras händer, lät våra tårar torka, lät tanken och bilderna på den uppmålade berättelsen tyna, lät återigen den här tiden stelna.

/john

nej, jag vill inte spara fler lösenord.
jag lärde mig blockera livet, blockera det förflutna och det framtida.
- tro aldrig att du är värd något. det är du inte värd.
någon hade bemödat sig med att blockera den yttre dörren med en otäckt stor planka och när folket kände ytan, borrade sig träflisor in i deras händer, idén hindrade barn från sina fantasier att så.

ord har aldrig räckt till förklaring då handling upplevs starkare.
så meningslöst och absurt allt upplevdes därefter
och
den törstige skulle aldrig mer känna någon törst.

personens blick skar sig igenom den törstiges tankar och skänkte obehag till den törstiges rum.
aldrig mer hade en händelse uppenbarat sig så påträngande som den här och när shocken väl hade lagt sig drog sig den drabbade för att åter le igen. stunden då personens blick avslöjade den törstiges allra innersta tankar om hoppfullhet hade krävt alldeles för mycket och tillsammans flöt de ihop i den kallaste nebulosa.

imperfekt.
då vi lärde oss blockera livet, blockera det förflutna, nuet och det framtida.
hämtade någon ut vinsten? och i vilket syfte?

i blåsten som fördes hit med regnet så strippades trädens nyckfullhet för evigt.
aldrig mer skulle vi få se en skymt av det som låg vilandes ovanför våra huvuden.
och husen och träden skulle för alltid blockera vår sikt.
vår granne skulle för alltid stå givakt i sitt eget fönster.
varje ytterdörr skulle för alltid präglas av uppspikade plankor.
för alltid skulle personers blickar upplevas som tusen knivar.

ett, två, tre trappsteg.
i ditt hem bygger barnet med klossar.
sen gav det upp och dog av dess monotona funktion.
så som du gick upp i någon annans kropp.
tog till begrepp som förklaring
nötte sten, skrek högre.
du tar dig samman där marken sviktar och snön börjar.
det var inte så farligt att bygga karaktärer internt, menade du på.
"ångest som arvsyndens förutsättning
och som retroakiv förklaring
av arvsynden med hänsyn till dess ursprung". caput I.
våga inte kliva upp. våga inte kliva ur.
stanna kvar i ditt skal, bara några nätter till.
- du vet vad ensamt det är här nuförtiden.
- ensamhet duger inte, väg aldrig på ensamheten.
knyt hur många knutar du vill kring mig och dig.
- saxen fungerar ändå alltid snabbare, även om det inte är mina händer.
ingen ser dig i fönstret innan ingen kliver upp ur sängen för att fortsätta väva mönsterbeteendet.
"när en eller annan utomordentlig händelse inträffar i livet,
då en världshistorisk hjälte samlar hjältar omkring sig och fullbordar hjältebragder,
då en kris inträder och allt får betydelse,
då önskar människorna att vara med;
ty detta uppfostrar. väl möjligt.
men det finns ett långt lättare sätt att fostras långt grundligare.
tag möjlighetens discipel, sätt honom mitt på den jylländska heden där ingenting händer
och där den största händelsen är att en orrhöna flyger upp med buller och brak;
han upplever allt fullkomligare, noggrannare, grundligare än den som blir applåderad på världshistoriens skådeplats,
om denne inte var fostrad av möjligheten"
jag försöker desperat att öka min vikt.
men världens enda vikt kommer alltid först.
vem tillät mig att svärta så många hem.
blända.
sluta bygg trappsteg.
vält klossarna.
åk förbi motellet.


from a basement on the hill

jag har trampat i mitt eget vatten i hela två timmar nu.
i´m not fine with being bored.
har smutstvätt över hela mitt golv och nykokat kaffe.
jag borde sätta igång nu.

Den stora Vita Väggen

Vissa dagar ter sig livet lika vackert som kvarvarande regndroppar på levande gröna blad från ett träd.
Ibland skakar någon tag i dig, orsakar dig ett gigantiskt illamående och torkar av dig med en handduk.
jaga svansen.

Att alltid forcera framåt mot ett enda, lysande mål
och att misslyckas
och jag finner mig själv liggandes stekhet och svettig i solen.
Trots allt vad Campingkärringarna har lärt mig om den öppna friheten, tiden för sig själv - kämpandes med andetagen.
Det är lätt hänt att man gör åt ett helt paket cigaretter, bara för att bevara sitt medvetande.
Lika lätt är det med berusning, bara för att slippa sitt medvetande.
Ibland tappar man sig själv i ett sällskap, "har för hög pondus", skrämmer människor av det blotta behovet av att uppleva.
Man Tappar bort sig själv igen, vet inte längre vilket mål man springer emot.
Dagligen sviks fasta ideal och jag tar ett steg längre i fel riktning, fastnar mellan väggar som klämmer åt hårt.
Trevandes i mörker sker sammanstötningar med av, på ytan passionerade människor, men samlade går de släckta, sömngåendes genom

livet och lyckas ändå nå mål som jag drömmer om så sött. ständigt.

Vänta lite här, jag gillar ju det här med att ligga still, trots ständiga uppvaknanden i panik.
Min vilja har fört mig ut hit på jakt efter vila.
Jag vet - Min kropp behöver nuförtiden allt mer och mer vila.
Ty jag springer alltför snabbt fram och river upp sår längs mina ben. Min iver har växt sig stor.

Den stora vita väggen
...och jag är dess vittne, ty jag äger alla dess byggstenar. Min kropp forceras bakåt men min sinnesstämning bevaras på första hållplatsen. Kallsvettningar blir till murbruk på vägen
till den stora vita väggen.

Jag vägrar stanna, iaktta mig själv springa förbi. Sakta bygger jag åter upp mina ideal dagligen.
Påväg För att nå det enda sanna målet.

Där står du fastfrusen på andra sidan vägen
och från mitt håll ser jag det vakna tidningsbudet åka släde med sin vagn nerför backen.
Husen tornar upp sig och bildar mörka avtryck i snön
Springer så snabbt jag kan igenom den, sen ut på motorvägen, forcerar bilar åt sidan
Skrämmer den vakne tillbaka till sömns
- och mina iskalla fötter värker
Någonstans där bak såg jag dig vända om och le,
- ökar takten, ökar pulsen
Förbi de snötäckta granarna, förbi fabriksröken

Du griniga djävul, du gör dig alltid till martyr
Förvandlar mig till en meningslös palindrom
Får mig alltid till att vilja vända om
Förbi barnen som leker i backen,
Förbi telefonsamtal väckta av oro
Förbi nätterna då vi slösade bort allt det ni tyckte vi skulle spara

sakta gräver vi alla ner bandet emellan oss
och låter oss sakta spolas med av ålderns svarta vågor
tomma frågor är nu ett för alltid stort ingenting
och se inte ens finns det ett värde av varandra kvar
försök ej klättra upp till mitt hem mer
ta försiktigt stegen ner
så slipper vi alla att låtsas och påtvingat le

minns du den där stunden?
- just nu betyder den som mest för mig!
när vi satt där, bundna till samma resa, påväg någonstans!
- och hungriga.
- din exaltering var som störst då!
- du lutade dig emot mig och bad mig dela din upplevelse.
- och det vi båda hörde efter det?
- det påminde mig om gatan utanför mitt fönster på vintern.
- kall och övergiven?
- ja, precis, så fort en bil syns skymta så kör den alldeles för snabbt förbi.
- förbi den där bilden?

jag ser bara frost över hela din trädgård.
- upplevelsen var och är alldeles för kort.

- kan jag frysa ner den bilden?
- den där nostalgiska stunden?
- bara en sekund till.
- i sådana fall skulle jag kunna försvinna, nöjd dessutom!


där emellan.

du vet hur svårt det är för mig ibland.
du vet hur nöjd jag är ibland.
- bara över att låta dig överraska.
- mig och många andra.

jag älskar dig.

hade jag inte haft vett eller samvete nog så hade jag denna kväll dukat upp ett buffébord för er alla att frossa av.
och sen skulle ni prata.
i flera veckors tid.
om hur duktiga ni är
- som bara njöt av förrätten.
och efteråt blev ni alla till er egen dessert.
ni fann ett samtycke för varandra genom smutskastning av andra.
ni tåflörtade under bordet och delade varandras cigaretter.
svalde stolt ner vinet utan att upptäcka pisset som er värd stolt lurade i er.
vad skönt att ni är så vidriga, att det enda ni vill ha är just det här.
så dagarna kan bli lite lättare att uthärda,
lite lättare att glömma.
vad skönt att ni äntligen hittade några som var villiga att dela det enda viktiga utbytet.
bränna så många som möjligt på vägen för er egen självrättfärdning.
vad skönt att era pekfingrar är längre än automatvapen.
och mina inte längre än såhär.

På natten knarrar träden som hårdast.
Ett stilla lugn, ett enda, kanske ett sista rus.
Jag ställer upp på att vittna, ett enda krav.
Öppnade den där luckan igår, begravdes utav nostalgin jag bevarat i alla dessa år.
Den ro som medföljde blev ganska snabbt ett enda stort obehag. Första hjälp.
Arbetar hårt med att skaka hand med mitt jag, låta allt det här få bli till en utveckling.
För jag är egentligen trött på att sova mig ur alla dessa situationer,
låta alla dessa personer måla alla dessa tavlor.
Vilka bilder de fick av mig, nöjda och belåtna.
Jag är inget buffébord, inte heller någon ny flagga eller mark att ägna någon sekund åt innan de dyker ner i det smala innehållet. Med mig själv är jag konstant.
Sömnlös åter, igen.
Bearbeta.
Morfar lades nyss in på sjukhus igen och dog kort därefter.
Han var också dålig på att sova med sig själv.

"long afloat on shipless oceans, I did all my best to smile"

Hur inledde jag egentligen min flykt idag?
Mitt behov var för starkt, jag lät mig frestas.
För att sedan äcklas.

Väntar en stund och inser hur det egentligen låg till.
Det var du som flydde.
Trots ditt löfte gentemot oss.
Vi delade aldrig samma mål.
Det var jag som spottade långt efter dig.

Jag ska våga mig ner till vattnet under kommande tidig morgon.

/ J.K


vad dagen har snurrat efter:
Sonora Ponceña - Algo De Locura
M.I.A - Kala
Funkadelic - Free your mind and your ass will follow
Avishai Cohen - Continuo
Radiohead - Kid A

för stunden så är allt ett tomt ingenting och inte ens skrika klarar jag av.
en nyckelpiga klättrade nyss upp för mitt fönster och när jag närmade mig den så föll den död ner till marken.
omänsklig, personlig lust återfinns i trakasserande brev som dyker upp i min brevlåda varje ny måndag.
naturens orsak finner ingen relevans här längre.
jag försöker ge er allt med vänlig glädje och ni bara sväljer och ni bara går vidare och ni är utan tankar och ni är ruttna.
de är små, de är människor.

Vilka är ni, Vampyrer, Som tror att ni kan leka med mig?
Gör vad ni vill, slå mig mot sten, vad som helst.
Än det där.
Sug slut på min sista energi.
Den enda jag har att ge.
Gör det bara inte med slutna ögon.
Lova mig det.

Sen formar det mig till en ålande, mardrömslik nattfigur som kryper törstandes över sitt eget golv.
vägen har formats till en spiral av entréer, inbjudande att kliva in.
jag lägger tanken av dig åt sidan och låter dig spinna i evighet.
det finns ingen plats kvar här för dig, min vän.
väggarna pressas alltför hårt.
kanske lyckan, din käre vän, fanns där, gjord på mina val.
om du lutade dig emot den då?
det är helt upp till dig nu.
ska du förlita dig på dig själv när du bara glider iväg åt nya sidor, nya väggar?

greppet mot min nacke är ondskefullt hårt och jag slungas framåt i vansinnig hastighet.
tårarna tar till halsen och jag ber och bönar om förband, jag har mer att ge dig, det kan jag lova dig.
allt det din blick väljer att se.
jag kan bli din gud för en stund, göra dina val, bara du är nöjd när du vaknar igen.
för du sover så hårt min vän, om du bara visste hur många gånger jag har ropat efter ditt namn.
jag har greppat efter dina axlar, ja till och med skakat mina egna för påminnelsens skull.
men det var ju fram tills det att jag insåg att min kropp enbart är vatten för stunden, kan aldrig släcka någon törst. aldrig bli ett fullständigt element.
stanken ifrån mina kläder minner om de där stunderna vi hade hos mig.
du vet, min vän, de där nätterna då allting såg ut att vara slutet på allting.
svetten och paranoian, ja du berättade om den, hur du tappade bort dina fotsteg där på den gråa marken. jag tog dig aldrig på allvar och lämnade tanken på dig åt min natur att handskas med.
kan du inte se hur liten jag är ikväll?
bara du inte säger det åt mig så hårt. jag tror att jag är medveten nu.
tror mer än någonsin. tror på att du aldrig lämnade mig där den där gången heller.
folkmassan samlas och skrattar högljutt.
överallt blänker de friskas ansikten bättre än solen. ska jag tro på att det blir natt nu när det äntligen är dag?

kommer vi att bli kvitt det här om vi bara väntar ut dem, låter dem ha sitt lilla roliga.
jag har aldrig längtat så mycket efter natten tidigare.

spiralen är klarare den här gången, finner bara en enda entré och jag är illa stött av den här stunden. det enda handlar enbart om att våga, låta sig glida med. jag är kvar här.

jag är kvar här - ropar jag högre än någonsin till dig min vän, du som sover så tungt och rofyllt.

det gick upp för mig att du drömde om din barndom häromnatten, den som alltid såg så lycklig ut på bild.
jag vill tro att jag var med dig där, i bästa fall under de där stunderna som förevigades på solblekta bilder, kvarglömda i fönstret, en dammig sommareftermiddag.
var vi så små, tillät vi det där?

byter mina oroade sängkläder för att krypa ner mot lugnet och ägna dig alla mina tankar.
låt mig få finnas här just för den här stunden. den är det enda som betyder något, det enda beviset på sann lycka. det enda beviset på liv. det enda beviset på att mina fötter inte har lämnat marken än.

ändå blir mina tankar av dig till mardrömmar där du har lila blåmärken över hela kroppen och illaluktande jord i håret.

färdades långt för att hitta tillbaks till personen, till formen, till utseendet.
ändå svävar vi här, ca en halvmeter ovanför ett slitet skal som åldras snabbare än barnet döpt till "men så gammal du har blivit".
är det den enda meningen? ett enda ständigt förklarande till dig, min vän, stanna inte upp, glid med strömmen, "det löser sig".
ändå viker sig mina ben på vägen till huset du sover i och jag blir liggandes där, utmattad och smutsig av regnvattnet med orden som blir allt lägre till uttal, cirkulerandes i spiralen. varför vaknar du inte?

och där var den igen. den där känslan som så mer än ofta välkomnar mig.
det är som att sakta drunkna och upptäcka att det runtomkring finns fullt av gamla döda kvistar att klättra upp på. min mening var aldrig så stor som den verkade uppfattas. och jag som alltid har känt mig nekad till ögon och öron. allt blev så vasst. ändå, utan någon slags kontrast.
sen fann jag den där avlivade kroppen därute. lila läppar och smutsigt hår. aldrig har jorden känts värre.
gången var smalara idag än igår och för en sekund så kunde jag känna dess väggar trycka sig emot mig.
tillbaka till scenariot där jag drunknar och bryter kvistarna, en efter en.
trampade jag verkligen så hårt? dolde jag aldrig mina spår?
varför tappade jag bort allt den där gången och lät det betyda ingenting alls.
jag försökte växa, men det som är större slukade mig. jag försökte återigen växa, men du var större och slukade mig. luften du blåser på mig är unken och jag är illamående.
sen såg jag bara vitt.
det gick snabbt påväg till väggen.
var tvungen att lämna rummet, därmed nervös.
påträngd i det innersta rummet, och du var blind.
kvar återstår endast frågor och tomma blickar.
höstluften kändes frisk, ändå omfamnade jag den inte.
jag kröp in i det största av hörnen, skrämd som ett djur.
fann ej någon orsak heller, kanske gjorde dem det?
gör det åt mig i sådana fall, snabbt och smärtfritt utan att plocka bort alldeles för mycket av det enda äkta jag har kvar. för jag ska avsluta det snyggt den här gången.
- för jag förutspådde allt det där. återigen, enbart. en ynklig repetition.