thewolfverine

Då människorna formade helvetet och jag insåg att gud enbart fanns i mitt huvud - dog marken - dog träden - hon och jag - vi tappade kontakten med varandra alldeles för tidigt - jag pressade min kropp mot väggen så hårt jag kunde för att stanna kvar - tystnadens obehag - tårar var något jag inte visste fanns - dog marken - dog träden och jag stod därute bland de öppna fälten igen, där ute där jag drömde om att vi hade promenerat en höstdag - tillbaka till stunden då himmelen tappade all sin färg - det var för tre år sedan och är nu i väntan på de kommande tre årens tårar - jag är en idiot och jag vet återigen inte vem jag är eller vart jag är - och det kommer aldrig heller att spela någon roll - jag är onykter - jag är nykter - det är samma sak nuförtiden - nuförtiden som inte längre finns - min gamla lärare från indien hade rätt från första början - vem gör det mig till? jag saknade dig och du skrämde mig - genom att säga att du gav upp på att vara kvar här - du körde oss till malmö en gång - jag minns dig - jag minns dig verkligen - tillbaks bland de döda träden där ute - det är kallt - det är frost - ingenting är kvar - jag känner inte ens hjärtats slag. Ändå rullar stenen vidare från och med att barnet kastade den ner för backen. Vi hade ingenting och det skrämmer mig - dog marken? dog träden? mor, hur långt isär gled vi?

http://www.kulturungdom.se/index.php?option=com_content&view=article&id=741&Itemid=826

Intervju med The Wolf Verine, läs vetja!

John Kvarnström - Sketchy Jam by John Kvarnström

- Tillägnade måndagen åt att testa inspelningsmöjligheterna i lokalen - det är hyfsat otight och skrammelburk - men håll till godo ändå och spela den högt i lurar.

Samma väg, soliga höstdagar på balkongen i barndomshemmet, jag minns egentligen ingenting, ingenting väsentligt.
- och lade fram den för stycknings skull. jag tror inte längre, det gav jag upp för ett långt förflutet längesedan - duda, sólo cabe duda de - Murbruk till missnöje - Stäng av allt det du har lärt dig för en kväll - Endast några få bör betraktas som harmoniska, och därmed faller de på en gång in, kolliderandes - genom ambidextri - i orden "nyttiga och vackra" - och jag längtade ut igen, mitt ansikte var gult och grått och jag längtade ut igen - mina händer var gula och grå - och jag önskade tvätta av dem igen - med vana att försumma detaljer och sin syn till bergstoppar tappade åt viljan som de skrek och så länge - alla måste tystas för mitt begär till tystnad - jag grät för första gången i mitt liv och så gick han från en bergstopp till en annan, överraskande snabbt, och all den fakta han då upptäckte, klustring kring center - placerades omedelbart och automatiskt i konstruerade fack inuti hans minne - soliga höstdagar på balkongen i barndomshemmet, det enda jag egentligen då minns - jag älskade att klä ut mig - konstruerade narrativ i min säng om nätterna - drömde om min bror och syster och vaknade upp och insåg att jag aldrig har haft en bror eller syster och två vänner hälsade sen på mig och den ena utav dem tappade all fattning och den andra försvann och letade sen upp mig för att göra sig påmind om att han fortfarande var kvar och till en början delade jag måhända hans glädje och sen vaknade jag igen på samma väg, den väg som ledde till ett sommarhus vi en gång hade och jag oroas fortfarande över att allt bara var en dröm, det låg gömt, det kan inte ha varit verkligt, soliga höstdagar på balkongen i barndomshemmet, någon visslade en melodi från balkongen på andra våning, skakade en matta och jag såg dammet yra igenom höstvädret - sakta, sakta, sakta, sakta, sakta och jag lekte fram mönster att sedan måla av och jag minns egentligen ingenting och det är allt jag ångrar, för det förde mig hit - i taket har han ristat in de två val som jag har att välja på - och om jag bara hade mitt minne kvar så hade jag aldrig behövt stå inför två val - och det är allt jag ångrar - en lång cykeltur längs vägen vid havet - jag satte mig ensam i en hamn, betraktade människor sköta om sina båtar efter sommarens orsak och jag längtade, jag längtade som aldrig förr efter det som kunde ha varit fortfarande .

människan är enbart ett experiment och tomhetens tomrum finns i mitt bakhuvud.
så vad mer nu då? nu när jag har lyckats falla bakom det led som jag en gång lyckades falla in i, vad mer, vad mer kan ni - inte ens orden kan ni - så vad kan ni - inte ens den perfekta medicinen kan ni - inte ens förstå kan ni - inte ens viljan till att förstå kan ni - klart det inte finns något att förstå - så vad mer kan ni - kan ni också hitta tomrummet med mig - kan ni det - entrepenörsamhälle - folkstyre - "hell is other people" - och jag klagar inte?
inte ens de som senare väljer föräldraskapet har tänkt igenom saken noggrant - de kan inte - inte ens att frågan kan föras på tal kan de - så vad kan de då - mer än att bygga maskineriet? klart man vill förhindra självmordet - ens ansvar är ju ändå ansvaret för andra människor - om det inte vore en mänsklig tanke - en mänsklig konversation - så hade ni sluppit oron över de bipolära sjukdomar som gärna används som en mur - ett "det bara är" - det bara är inte så - beväpna dig med förmågan att stå utanför där och du är frisk - jag är frisk - men ändå snurrar ovissheten i mitt huvud dygnet runt - jag accepterar det, men känner känslor av det pågrund av vad någon tidigare sagt åt mig att inte tänka - så vad mer kan ni - ett vi mot dem kan ni - vad kan jag? -  så visst - jag väljer musik - "ett jävla flum" - en förbannad kategori - det största missnöjet - tänk om alla nyfödda var satta i världen med åldrandets vetskap - rodnar - pinsamt - skrattretande att ens tänka den absurda tanken - den leder ingenstans - och när du senare sett livets mönster - vart leder då livet? - du är - det kan vi - ändå glömmer vi bort ansvaret - världen är framtidsfilmen du såg som liten och oroades för - Så nu är vi äntligen förbi, tänkte jag, men jag dog alldeles för många gånger för att hinna ropa ut detta till hälften intill mig. Sen gick åren och regnet blev starkare för var natt som passerade. Utbyggnaden till glashuset var oval och det enda våra samtal handlade om var om skapelse, men för var dag som passerade saknade vi tillgång till uttryck och sökte konstruera nya men efter ett år lade vi ner den tanken och fortsatte våra numer tomma på innehåll, samtal om skapelse. Vi bekymrade oss över tiden och "det andra rummet", den parallella kollisionen av våra universum, våra digitala klockor bredvid sängarna med otvättade lakan visade alltid 22:22 och vi skrattade oss själva galna åt det lustiga i vårt numer vävda mönster, kanske hade vi lyckats med ett gemensamt uttryck. När vi båda ägde det så tog jag mig själv till utbyggnaden av glashuset för att skjuta mig. När vi båda ägde det så tog jag mig själv till sängarna med otvättade lakan för att vila. Från och med att jag sköt mig skulle livet definieras och den samtida introspektionen skulle ge svaren. Efter två års tystnad var den ovala utbyggnaden ett trapphus vars trappor ledde till ett klocktorn vars klockors ljuva toner fick oss att förstå det viktiga i att vi en gång konstruerat vår egentliga sanning. Sen somnade jag på en ny säng var natt och regnet blev starkare, så starkt att det letade sig in igenom glashusets väggar. Besvikelsen målades på en tavla av mig och med den var ensamheten presenterad, jag förstod logikens vikt men föll fortfarande orkeslös ner på en ny säng. Besvikelsen filmades då på en film om mig, jag förstod handlingens vikt men fann ändå ingen sympati för den harmlöse huvudkaraktären. Sen beslutade jag mig för att leva resten av tanken med att inte tala eller tänka, men ändå skrattade jag mig själv galen internt. Det sista som fanns att göra var att gå ut och förklara för mina grannar att de egentligen bara var en del av min fantasi och att jag skulle ägna resten av mitt liv till att göra dem verkliga, på svenska skulle man säga "ge och ta", sen tog jag av min skapelse - ett revben att skapa ett instrument för att lättare kunna skilja våra olika verkligheter och tidslinjer åt. Men trots det tappra försöket var jag fast i glashuset, i sängarna med otvättade lakan och vandrade under dagarna i mina hemmabyggda trapphus som ledde till trapphus som ledde till trapphus som ledde till trapphus.




vi var tre som små och en efter en föll av banan och det otäcka vi tidigare hade upplevt påminde nu om lyckans sommar.

När händer griper tag i dina ben och du skriker.
- men, lämnade dem dig här? Väntar med stegen, jag avskyr det som skrämmer.
- du lille stackare. Hennes kropp är iskall, enbart hjärtat värmer bröstkorgen och det kommer aldrig att räcka till.
Vinden hörs tydligare, den skakar träden och gatulamporna, jag vill lyfta henne ifrån marken.
Den rädsla vi numer har som torkade skal, hur obefintlig jag egentligen känner mig.
Hon kryper längre in i hörnet, jag tycker mig kunna se hennes spegelbild mot väggarna i mitt fiktiva anlete - vi letade bland lådor på vinden och det var sommar vill jag minnas - jag kommer aldrig att räcka till.
- Om du litar på mig och min överlevnad för stunden så lovar jag skänka dig det du helst vill minnas.
Hon ser så liten ut där i hörnet, jag måste lyfta fram henne.
- jag skänker allt förtroende jag har för dig och samlar mig, så gott jag kan.
Väggarna tycktes återspegla de bilder som uppenbarade sig inuti mitt huvud, cerebrum och lugnet, jag älskar bilderna. Grusvägen genom den mest gröna trädalé, fälten vid sidan - blanka - vitt ljus - inget ljus - och tanken var där på huruvida du och jag enbart bestod av en kollision minnen - "den gamla damens dröm" - vi vek av vägen, sparkade grus med våra barnsben ut på fältet - jag lyckades aldrig lyfta dig - förbi våra samtal om hur blank luften kan verkas vara - jag tappar andningen - du är skuggor - fälten vid sidan - blanka - döljer döda kroppar - historien är inte och var aldrig och salongen tänds där följer vi vår kamrat in i seger och vi var enbart nyckelfigurer för att bygga hans utlopp - raseri och vålnader - molnen täcker våra drömmars sikt och vi tillverkar enbart drömmar för att känna någonting - som om vi hade vår delade kropp - den vi sänkte i vatten och jag glömde av att du bara fungerade som en fiktiv karaktär i min historia och mina samtal - åh vad jag önskar dig levande.
Hon är inte kvar i hörnet och jag uppfattade aldrig vart hon tog vägen, tjock dimma, vad var det jag sade åt mig att se? Väggarna är skadade och mina speglar är spruckna. Trevar med handen i fickan och tar fram den illa tilltygade, brun av smuts - papperslappen hon gav mig - minns mig. Jag lovade att stanna kvar i ditt minne men vågade aldrig stegen fram och jag förstår nu hur fel jag har. Kärleken som människorna samtalade om och levde efter - dyrkade - avväpnade - närmade - den kroppsliga tyngden - hur ensam är jag och hur fungerar jag?
Åter i trädalén och överallt blomstrar - doftar naturen.
Rakt fram ligger huset vi spenderade sommarveckorna i. Det är tyst.
Jag ligger på grusvägen och stirrar igenom trädverket.
- vi är nära nu.
- Jag stannar här.
Jag gav allt förtroende till henne och tappade livet.

Gör dig fullständigt absurd och spela ut hela världen mot dig själv, vänd den sedan med dig och bli religion.
Jag saknar möjligheten och fullständigheten inför ett sådant svek, ett ideal är ett svek, världen är ett svek, ett jag är ett svek, allt är ett svek, kärleken är ett svek, löftet är ett svek, lögnen är ett svek, sanningen är ett svek,  du är ett svek! Inför mig, som nu måste ses som allt, ty jag har levt mitt liv, som en uppoffring för andra, den romantiserade bilden av en sådan person kommer inom femtio år att för evigt vara utplånad. Klockan är halv sju på morgonen och jag blickar tillsammans med mina bröder ut över vår hemstad, staden vaknar och den tunga trafiken är ett faktum.
Mönstret är såpass överskådligt från vår plats att det är påträngande, vad är det vi ser, stearinljusen brinner sakta ner. I en alldeles uttråkad version så talar vi om människosläktet i stammar, min vän snackade om de religiösa - "krigarna, det är ju dem som är krigarna", självklart är det också så, ty accepterar du inte din maktlöshet hos dig på det sättet som avgör ditt framtida liv, för dig själv, lär dig själv, känn dig själv och den du kallade du finns inte så är acceptansen för livet där och du kommer slippa att ta till vapen. Tillbaka till den uttråkade världsomfattning av människor i stammar, ordet stammar får mig att tänka i banor som "smaken för intelligens" - vad det nu är egentligen - filister, "kommunism är en vacker tanke, men den fungerar inte i praktiken", ja ni fattar vad det är jag talar om hoppas jag, eller hoppas inte, eller gör det dig nervös så är det på god väg, det är bra för vår nya, otroligt vackra, totalt hjärndöda och helt utan varken passion, kontrast eller nyans - samhällsreform, att jag som entrepenör, lägger riktlinjer framför andra människors fötter. Genom att till exempel ens fälla ett ord som filiste, vem gör det mig till och vad gör det andra? Tänk om jag kunde tala med min inre röst, prata ordentligt och helt med löftet om att vara helt uppriktig, skulle du då ens lyssna, eller vore du kvar i din egen tanke om viljan till att tala helt öppet, ordentligt och helt med löftet om att vara helt uppriktig. Träna bort rädslan inför döden och gör det så tidigt som möjligt så slipper du ens tanken på att andra människor kan skada dig eller att du kan skada dem. Egoismen är ett faktum och vi utnyttjar den så hårt det bara går, tillochmed konsten, det enda bevis på en annan form av kommunikation som jag någonsin har utsatts för och älskat så till den grad att andra tror att jag är mentalsjuk, det är egocentriskt av mig att tänka mig in i den sortens egoism. Vi bör överse vår språkliga kommunikation för den brister, den brister på alla plan - "om jag får vara ärlig" - upprepar citatet gärna om och om igen för dig tills det sitter där, inpräntat som ett brännmärke, "om du kan med att vara ärlig så skulle jag älska dig och aldrig utsätta dig för någon form av spel" - Ordet spel bör i denna benämnelse avse den typ av mänsklig kommunikation och socialt mönster som dagens samhälle följer, för det gör vi och media är noggranna med att hugga spelet i sten. Varje tid har krävt sitt missnöje inför att aldrig förstå eller lära känna sin egen valda del av universum, men nu när den är som mest tillgänglig så skjuts den åt sidan, glöms bort och tynar i skuggan av det ultimata förnekandet av postmodernism, naturen har sin gång och vi är alla med på den punkten, men att dölja dessa former av "snedsteg" (Som människor snabbt väljer att kategorisera all form av "tanke utanför boxen", ifrågasättning och påverkan) inom den egna naturen, är att förneka tankens kraft, se till existentialism till exempel, det finns inget som får mig att tycka om eller hjälteskåda just existentialismens författare (förutom det faktum av att någon verkligen träder fram och gör "det", vad "det" nu är spelar ingen roll, vi är enbart sugna av intresse) - men presentationen och dess mening är underbar, vacker och masten vi håller hårt i då skeppet sjunker, för det gäller nu om någonsin då passionen och glöden börjar vandra in i dödsskuggans dal, valkampanjen i år är ett skämt - den totatala stigmatiseringen, kommunikation är ett skämt, kategoriseringen är ett skämt, för helt plötsligt möts två människor på vägen och säger till varandra "Jag förstår dig inte" och det är acceptabelt, naturligt och mänskligt, men ändå skär vi sönder det så finskuret vi bara kan, för att förstå är inte intressant, inte för någon. Det här beror ju på av att vi helt enkelt upplever saker och ting helt annorlunda i jämförelse med varandra, lugnet lägger sig och alla kan vara nöjda. Vad betyder då jakten på dessa ords mening: ingenting, för mönstret av vad vi väljer att ta in emellan varandra är ingenting, det är blockerat och fullt av instinkt, djuriskt i viss mån, men jag är för det vackra och bör välja mina ord, kategorisera det här i religion då, kommunikationen redogörs för andra i vårt sökande efter mening, vi bildar därmed guds alla ansikten framför oss, metaforer - smart utvalda för gemene man, men det är ändå vackert, jakten på något som är större än våra egon är vårt svar på den rotlöshet vi känner inför livet. Därmed gestaltar vi "the everchanging face of god" - oss själva och våra tankars spel i utrymmet, ty mer vet vi inte och vi bör väl snart kunna vara lugna med det, måste vi då skölja oss i det substitut för passion och glöd som idag är det yttersta exemplet på rastlöshet - det har övergått i sökandet efter frid, lugn och ro, vila, hemmets stilla tystnad och kanske är det vackert, kanske glömmer jag av passionen och glöden, den finns där, genom ord genomsyrar den jorden, en för alla, alla för en. Vem var jag, vem har jag blivit och spelar det någon roll? Nej. För om jag nu vältrar mig i jordens enorma drama så är min plats den minsta och det känns skönt.
Här är spelets första runda:
"På Svenska Kyrkans bönewebb har önskningar formulerats om allt från världsfred till att ett kommande möte på arbetet inte ska bli för långtråkigt. Allt i takt med att Internet blir en plats att umgås på snarare än att hämta information ifrån blir det också naturligt för många människor att uttrycka sina innersta tankar där. Tro, existentiella frågor och andligt sökande formuleras på olika sätt i bloggar och diskussionsforum". Stäng av uppmuntringen, kasta tärningen och passera gå. Från och med att tanken är sådd i det vad vi kallar samhälle så kommer den att tyna, snabbt dessutom. Men vet du vad, du kan vara glad idag för jag har bevis på att du inte finns. Kopiera detta och skicka till så många av dina vänner som möjligt, vi måste upplysa och samla in alla vi kan tänkas behöva, Svenska Kyrkan, ja tillochmed Gustav Adolfs Kyrka här i Borås för sin kollekt via kortbetalning. Från och med nästa vecka, måndag, så börjar spelet och det kommer att vara för resten av livet, får se vem som hinner före mig innan jag stjäl dig. Oroa dig inte, är du god nog till självanalys och rannsakning så kommer det förmodligen att gå vägen.
Vårt första gemensamma prov ihop sker på Fredag, då vill jag vara nära dem jag älskar, accepterar och respekterar. Helst så nära som möjligt, vårt rövarsällskap ska ut i exil, den exil som vi kallar livet, den exil som vi kallar världen, den exil som vi kallar Gud. Se upp, vi kommer till en stad nära dig och vi för vår kollekt via kortbetalning!



Det här är en bild jag målade igår inför vår spelning på fredag med Fraise Collective, Nicklas Keckman har färglagt den och den är ej klar än, Fraise Collective - som alla runtomkring direkt tänker, "ah - det är ett band, ni är alltså några, ni är alltså nya" - ah - jag är ledsen gott folk, vi är ett gäng som gillar att ha kul och om du inte är fine med det så - fine - vi ska inte ta över världen - oroa er inte - men i den här staden bör vi inte stanna - och mina blogginlägg handlar inte ens om det - sorry läsare - jag ska vara öppen from. nu - ni ska få reda på allt - om ni vill - för jag har stött på er som läser och förhoppningsvis får jag läsa av det ni har - här är en plats för den lekfulle fantasimegalomanen att andas på - ty han dör så fort han öppnar dörren ut ifrån sitt hem - mitt utbyte bland alla gör mig till ingen och så känner förmodligen de flesta - men det gör mig ingenting - det enda som är värt någonting är försöket av att vara - av att kliva upp ur sängen - att faktiskt leva bland andra - och att försöka tala uppriktigt, ärligt och med glödande passion inför det vi kallar livet. jag försöker att inte vara bitter och pessimistisk - men jag lever ju knappt med att tänka på att dessa ord ens har någon innebörd - men för min medresenär har dem kanske det och då ska jag uppfylla önskan genom att besvara dess innebörd genom handling.

/ John

Berlin i vinter igen, aaah. nice...

Minns du hur det känns att vakna upp till någon annans vinst, så uppgiven du någonsin har varit.
Det första att tillägga: - Det är acceptabelt och antagligen hyfsat lätt i den långa längden.
Ur den hopplösa kommunikationen mellan hopplösa individer uppstår som vad vi efteråt kallar för faktum; ett enda krav - På att uppmärksamma och inse förloppet av, kalla den för - "tidens rand", där kräver vi förståelsen, den måste vara vårt utbyte, dess inre husbrand - klistrad mot lakanen, skrämd och skräcken, min egen uppfinning ur tolkning - Kommer att genom svetten klistra min hud till sår, bland lakanen timmar framöver, utspridd, finner du dig i det här med mig så räcker det så långt du vill att det ska räcka, för du vet att om du påminns hur trängd du kan känna dig av det du kallar "gemensamt, socialt omfång" - var människa upplever den slutgiltiga slutningen, driver in sig i ett hörn någonstans nere på "offentlig" mark och finner där ett ord, en mening eller i värsta fall kanske till och med en vän, någon som förstår det egentliga utbytet av att uppmärksamma den form av språkligt vald kommunikation vi idag faktiskt väljer. Ihop upplevde vi delad solipsism, vi två var där och kunde spränga oss utanför gränserna de andra satt upp för oss att kliva över, i hyllningens glädje och tårar, vinsten av ett alltför långt krig, delar vi återigen skräckens tårar inför faktumet av vårt enda krav, "förstå tidens rand". Men i ärlighetens namn, du sporrade mig enda in i glöden idag, så mycket som jag saknar dig och allt är förlorat iochmed min insikt om hur det faktiskt ligger till. Men varför göra sig besvär? Minns du hur det känns att vakna upp till ljuden av någon annans ord, så högt uppsatt du någonsin har varit. En nuförtiden sedan länge tappad känsla.