thewolfverine

gillar inte den här natten alls.

vill ägna en tanke till min morfar, Gösta Thulin - iom. det här inlägget.
imorgon är jag ledig för att gå på min morfars begravning. hur förbereder man sig på något sådant?
har bara varit på begravning en gång tidigare i mitt liv, då var det på min vän simons begravning.
jag gillade min morfar skarpt, han blev 91 år gammal.

efter vad jag har hört så var min morfar en del av statarna i sverige, och bröt sig loss från det någon gång efter tonåren (http://sv.wikipedia.org/wiki/Statare).
hans liv präglades av resor tillsammans med sin fru och gigantiska fester med släkten
(utgår endast från min bild av morfar här).
Såg på morfar lite som en mäktig maffiaboss under dessa fester (min släkt är maffiosastor)
, som man erhöll tillåtelse till div. bus av.
min morfar var även grymt duktig med sina händer då det kom till trädgårdsarbete och jordbruk, därmed hans bakgrund.
han skapade bla. den mest fantastiska rosklättring längs en vägg jag någonsin har sett vid ute vid vår gamla sommarstuga.

det är grymt svårt att skriva det här, känner att det blir äckligt ytligt att försöka minnas ihop en slags sammanfattning av en så gammal mans liv.

därför vill jag hellre berätta om hur pigg min morfar var from. mina riktiga möten med honom.
jag fick alltid känslan av morfar var en påläst herre, eller så att säga, en snubbe som lyssnade och tolkade allt väldigt friskt.
gillade stunderna jag och han hade ensamma i hans kök då han kedjerökte sina röda prince och drack sitt kaffe.
vi diskuterade alltid relevanta nyheter eller mer personliga ämnen, det finns ingen annan i min släkt som kan ersätta det där. sådär var han fram till sin död.

mitt sista möte med morfar bestod av en kort stunds betraktelse av honom i en sjuksäng på lasarettet, då kämpade han så hårt en människa kan göra med att ens få fram andetag och rörelser.
det var plågsamt att se honom i ett så dåligt skick, kämpandes med sin kommunikation.
det fanns så mycket mer där att prata om, så mycket mer jag gick miste om.
men det är heller inget jag beklagar mig själv över, man är inte alltid i stånd till att finnas där.
dock så vet jag att han behövde sällskap under sina sista dagar ty hans sista dagar präglades hårt av depression, hans fru dvs. mormor lider av alzheimers och morfar skötte därmed alla sysslor i hemmet och pysslade om henne. han förtjänade mer än det där, och det skulle han få, han skulle precis flytta till ett nytt hem, en ny trädgård att leka loss på, ett nytt friskt andetag. men det slutade tyvärr upp där i sängen.
älskar dig morfar
älskade dina ideal

det här inlägget blir verkligen skrivet i ren frenesi, pumpar bara ut tankar. ni förstår säkert
det finns mer där. men det sparar jag för mig själv.

ha en skön, fortsatt natt.
eder / Prins-John