thewolfverine

och där var den igen. den där känslan som så mer än ofta välkomnar mig.
det är som att sakta drunkna och upptäcka att det runtomkring finns fullt av gamla döda kvistar att klättra upp på. min mening var aldrig så stor som den verkade uppfattas. och jag som alltid har känt mig nekad till ögon och öron. allt blev så vasst. ändå, utan någon slags kontrast.
sen fann jag den där avlivade kroppen därute. lila läppar och smutsigt hår. aldrig har jorden känts värre.
gången var smalara idag än igår och för en sekund så kunde jag känna dess väggar trycka sig emot mig.
tillbaka till scenariot där jag drunknar och bryter kvistarna, en efter en.
trampade jag verkligen så hårt? dolde jag aldrig mina spår?
varför tappade jag bort allt den där gången och lät det betyda ingenting alls.
jag försökte växa, men det som är större slukade mig. jag försökte återigen växa, men du var större och slukade mig. luften du blåser på mig är unken och jag är illamående.
sen såg jag bara vitt.
det gick snabbt påväg till väggen.
var tvungen att lämna rummet, därmed nervös.
påträngd i det innersta rummet, och du var blind.
kvar återstår endast frågor och tomma blickar.
höstluften kändes frisk, ändå omfamnade jag den inte.
jag kröp in i det största av hörnen, skrämd som ett djur.
fann ej någon orsak heller, kanske gjorde dem det?
gör det åt mig i sådana fall, snabbt och smärtfritt utan att plocka bort alldeles för mycket av det enda äkta jag har kvar. för jag ska avsluta det snyggt den här gången.
- för jag förutspådde allt det där. återigen, enbart. en ynklig repetition.