thewolfverine

rummet är ruttet
innehåller inget mer, inget mer än vanlig utsträckt förtvivlan
i mina händer, det här täcket jag smulat sönder till kyrkogårdsjord
jag saknar hur jag uppfattade "det konstanta" som liten
för endast då verkade möjligheten till utsträckning konstant
"du behöver inte lyssna, oroa dig inte för min skull"
långa promenader, oändliga passager
rummet är ändå ruttet och så det förblir
rummet är ändå ruttet
rummet är ändå ruttet till dess innehåll
"jag kommer aldrig att finna mig själv i att existera för ditt nöjes skull"
"kan du byta tv-kanal? jag pallar inte trycket"
slå mig på axeln så hårt du kan, slå mig till ljudet av fnissets fördärv
rummet är ändå ruttet och bebott på gamar
"blev du också inbjuden till klassträff?"
"vilken klass?"
mina vänner fick ett meddelande under natten och obehaget som uppstod nådde oanade höjder
jag varnar dig - lita inte på något eller någon för du är inte, du är inte någon att lita på.
upp ur sängen till ett tyst rum
rummet är ändå ruttet, det borde inte göra någon skillnad
vetskapen om att någon annan fanns med mig här innan är över sen sömnens smekande hand
där är vi ju, fast jag är så liten, det stämmer inte, det har aldrig hänt, jag minns det inte, det kan inte ha skett
jag ser hur annorlunda det förmodligen ser ut här och aldrig skulle jag kunna veta att människor skulle stå här så tätt ihop, hyllandes en annan människa, aldrig trodde jag att det upplevdes som så viktigt, folkmun.
jaga svansen
jaga svansen för helvete
jag saknar tiden då jag faktiskt kände ett slags samband emellan oss
jag ängslar mig över dig, du har somnat på soffan, som så många gånger förr
jag vill väcka dig för att påminna dig om hur mycket du alltid kommer att betyda för mig
jag är osäker på om jag någonsin har fått dig att känna dig lycklig
jag vet bara att jag är här nu och att du hjälpte mig på vägen dit, men vad mer?
jag vill försöka mig på våra planerade resor och hitta det som borde göra oss
blir vi. så kan inget stoppa oss, inte ens att jag inte känner mig vid liv.