ain´t no swansea love story
knivarna som importerats till boråstrakten gick åt till att skära staden och dess invånare i små stycken som sedan staplades på hög tills det att formen av en gigantisk Pinocchio tog form ur högar av föruttnelse och benpipor.
alla fick vi dessa rostiga knivar på posten med ett litet personligt meddelande på smutsiga post-it lappar, illa tilltyga, ramponera. självklart var alltsammans ett smaklöst skämt, taget ur all fattning, miljö bildar struktur och vi som är kvar vilar våra knän på kalhyggen och allt som ligger oss under stinker något outhärdligt.
- spara alla fotografier, hårddiskar, vi behöver all information! skrek vår första tillträdde maktfullkomlig och torkade sina händer från smuts med en vit handduk.
virvlar, alla är härsklystna och ingen får vara ifred längre och alla går bakom ryggen på varandra, försöker slipa upp sina rostiga knivar, fullspäckat schema när telefonerna ringer och ursinnig springer jag nerför trappan, möter hat och hatar.
vi måste härifrån, för allt de vill är att så frön i våra huvuden, väcka oss upp ur glädjen, duvet jag tvivlar på att jag ens är med numer, det känns som om jag enbart används som redskap för de andra, knivar mot halsen.
på södra torget är allt öde, brända bussar, förkolnade rester av något som en gång var och någon har hängt upp stora skyltar med meningar som ej går att tyda.
jag försöker tyda dem och såhär tror jag att det står:
* Livet här är uppdelat i 3 centra, iaktta, uppleva, glömma.
* Livet här är förbi, du bör ej känna något för någonting här.
* Livet här är endast din egen uppfinning, "oj vilka vackra parker du har gett oss, så synd att vi inte kan se dem bara"
* Du visste redan från början att det skulle kännas såhär
* Du trodde att det fanns mer, du hade fel.
folkmassor står samlade framför dessa skyltar, försöker förtränga minnen av en lägenhet i centrum, där man kunde sitta vid fönstret och röka. alla vi som var där har rest därifrån och återser varandra endast på bilder, vissa av oss är kanske inte ens kvar. det fanns ett gäng killar jag kände något sånär som gled omkring på ett tomt Sandwalls plats, jagade upplevelser och försvann, den historien har alltid fascinerat mig, speciellt nu, då borås ruttnar. krogarna där folk trängdes i svetten av sommarberusning är sönderslagna och nerpissade, cafeét som vi alla var så förtjusta i är fyllt av lik från fåglar och längst in i det innersta rummet (kuddar, små soffor, dunkelt ljus) torterade man ihjäl alla de gäng som motsatte sig frågan om knivar. kärlekshistorier uppradade på led framför klippbron, slutet, där alla hoppar i, simmar, badar, dyker, försvinner på botten, drunknar.
vi måste härifrån, innan vansinnet tar oss på riktigt.
vi behöver knappt ens packa, allt utanför det här är vår packning.
"doften av nybryggt kaffe i hemmen", något vi inte längre minns.
vi undrade ibland varför mina grannar alltid hade nerdragna persienner och en natt tog vi reda på varför, det var innan knivarna och stadens förruttnelse.
som småtjuvar, klädda helt i svart tog vi oss in via nedervåningen, någon hade hängt upp en jolly roger-flagga i ingången och innanför såg vi en trappa ner till källaren. en utav oss, någon mindre bekant gjorde för mycket oväsen på vägen och vi murade fast honom i en vägg. vad vi skulle få se den natten är i princip det enda jag minns, ett gigantiskt rum med röda väggar fyllda med brännhål, djurskinnsmöbler nerstänkta med cigarettfimp och enorma, inplastade partier knivar staplade på pallar.
- jag slår dig på fingrarna om du nämner det där igen, du långnästa lögnare!
poliser lös ut vår syn med bländande lampor, släpade oss in i stora bussar, applicerade kameraobjektiv i våra ögonhålor och fyllde våra huvuden med skällsord, tog ifrån oss all integritet vi en gång hade haft, gjorde oss så små att vi hade platsat under en skosula, illa tilltygad, ramponerad.
vi vaknar upp i fukten av morgondagg på en gräsmatta utanför staden, askar med subutex, huvudvärk orsakad av mardrömmar, kollar repetetivt över axeln.
idag bränner de ner staden, en gång för alla, en sista massiv stadsbrand, värre än 1681, 1727, 1822 och 1827.
ur påföljden av sömnen bör vi lämna det här området åt sitt öde, knyta skorna och vandra vidare.
påväg därifrån såg vi någon utklädd till Tengu springa upp och nerför trappan till Annelundsparken.
alla fick vi dessa rostiga knivar på posten med ett litet personligt meddelande på smutsiga post-it lappar, illa tilltyga, ramponera. självklart var alltsammans ett smaklöst skämt, taget ur all fattning, miljö bildar struktur och vi som är kvar vilar våra knän på kalhyggen och allt som ligger oss under stinker något outhärdligt.
- spara alla fotografier, hårddiskar, vi behöver all information! skrek vår första tillträdde maktfullkomlig och torkade sina händer från smuts med en vit handduk.
virvlar, alla är härsklystna och ingen får vara ifred längre och alla går bakom ryggen på varandra, försöker slipa upp sina rostiga knivar, fullspäckat schema när telefonerna ringer och ursinnig springer jag nerför trappan, möter hat och hatar.
vi måste härifrån, för allt de vill är att så frön i våra huvuden, väcka oss upp ur glädjen, duvet jag tvivlar på att jag ens är med numer, det känns som om jag enbart används som redskap för de andra, knivar mot halsen.
på södra torget är allt öde, brända bussar, förkolnade rester av något som en gång var och någon har hängt upp stora skyltar med meningar som ej går att tyda.
jag försöker tyda dem och såhär tror jag att det står:
* Livet här är uppdelat i 3 centra, iaktta, uppleva, glömma.
* Livet här är förbi, du bör ej känna något för någonting här.
* Livet här är endast din egen uppfinning, "oj vilka vackra parker du har gett oss, så synd att vi inte kan se dem bara"
* Du visste redan från början att det skulle kännas såhär
* Du trodde att det fanns mer, du hade fel.
folkmassor står samlade framför dessa skyltar, försöker förtränga minnen av en lägenhet i centrum, där man kunde sitta vid fönstret och röka. alla vi som var där har rest därifrån och återser varandra endast på bilder, vissa av oss är kanske inte ens kvar. det fanns ett gäng killar jag kände något sånär som gled omkring på ett tomt Sandwalls plats, jagade upplevelser och försvann, den historien har alltid fascinerat mig, speciellt nu, då borås ruttnar. krogarna där folk trängdes i svetten av sommarberusning är sönderslagna och nerpissade, cafeét som vi alla var så förtjusta i är fyllt av lik från fåglar och längst in i det innersta rummet (kuddar, små soffor, dunkelt ljus) torterade man ihjäl alla de gäng som motsatte sig frågan om knivar. kärlekshistorier uppradade på led framför klippbron, slutet, där alla hoppar i, simmar, badar, dyker, försvinner på botten, drunknar.
vi måste härifrån, innan vansinnet tar oss på riktigt.
vi behöver knappt ens packa, allt utanför det här är vår packning.
"doften av nybryggt kaffe i hemmen", något vi inte längre minns.
vi undrade ibland varför mina grannar alltid hade nerdragna persienner och en natt tog vi reda på varför, det var innan knivarna och stadens förruttnelse.
som småtjuvar, klädda helt i svart tog vi oss in via nedervåningen, någon hade hängt upp en jolly roger-flagga i ingången och innanför såg vi en trappa ner till källaren. en utav oss, någon mindre bekant gjorde för mycket oväsen på vägen och vi murade fast honom i en vägg. vad vi skulle få se den natten är i princip det enda jag minns, ett gigantiskt rum med röda väggar fyllda med brännhål, djurskinnsmöbler nerstänkta med cigarettfimp och enorma, inplastade partier knivar staplade på pallar.
- jag slår dig på fingrarna om du nämner det där igen, du långnästa lögnare!
poliser lös ut vår syn med bländande lampor, släpade oss in i stora bussar, applicerade kameraobjektiv i våra ögonhålor och fyllde våra huvuden med skällsord, tog ifrån oss all integritet vi en gång hade haft, gjorde oss så små att vi hade platsat under en skosula, illa tilltygad, ramponerad.
vi vaknar upp i fukten av morgondagg på en gräsmatta utanför staden, askar med subutex, huvudvärk orsakad av mardrömmar, kollar repetetivt över axeln.
idag bränner de ner staden, en gång för alla, en sista massiv stadsbrand, värre än 1681, 1727, 1822 och 1827.
ur påföljden av sömnen bör vi lämna det här området åt sitt öde, knyta skorna och vandra vidare.
påväg därifrån såg vi någon utklädd till Tengu springa upp och nerför trappan till Annelundsparken.
Kommentarer
Trackback
