thewolfverine

sjukdomen ligger ibland i vad bilder kan orsaka en individ.
det är svårt att inte känna sig träffad,
"varför inte?" säger dem och maler sedan ner tonvis med känslospel i önskemaskinen, trycker på start och färgar marken utanför blodröd.
före handlingen - "åh vad skönt det känns, vad lätt det känns, jag är fri från tyngd"
eller ta den där personen som tutade från sin bil, markerade en annan människas fel på en sekund.
jag lovar dig att hon saboterade/malde hela sin dag i bitar. självanalys kan aldrig besvaras med ett rop på nåd.
skratten hörs på lång väg, doften känns på lång väg.
de döda är här och vi måste förvalta dem, kasta bort dem någonstans så att vi slipper se och möta, kanske anstalter/fängelser/låsta dörrar är vad som behövs och med lite tankespel så kan vi alla tjäna storkovan.
åh vad mycket tankar vi alla bär på, åh vad mycket vi alla talar om så lite, detta samtalade jag och min käre vän om framför en tavla av solnedgång och hav utan märkbart slut.
precis i den sekunden gick dem förbi oss och samtalade.
om vad? ingenting.
och vi? ingenting.
däremot är samtalet om saknad en helt annan sak, saknaden av att höra en annan person just prata om ingenting.
jag gör det mer än gärna, med mina kära vänner och vermont is a place called death, she said.
jag känner därför finns jag? vad känner du? ord har betydelse, vi har skapat dem, i dem finns ingen sanning - enbart vår, vi kan inte bryta mönster för då dör vi/seglar ut i vattnet/får pekpinnar i ögonen, är det detta vi känner? känslor som påminner om det där vi har fått inpräntat i våra huvuden som små/virusplantage.
upp för stentrappan till samma varuhus jag besökte som liten, dock nu i ny lokal. fyllt på så mycket ingenting.
"var snäll prata lägre, det här är ett bibliotek", "var snäll prata lägre, det här en centralstation".
jag ser alla färger i orange och blir spyfärdig, vad pratar den där äldre damen om? vart befinner jag mig egentligen, bibliotek-centralstation, bibliotekstation, centralotek, apotek, zimelidin.
"nu slår jag dig över dina fingrar om du inte håller käft!" - säger den äldre damen åt mig. hennes hår är fyllt av likmask och hon stinker värre än en operationsal.
centralstationen är rätt så liten, rymmer en biljettkassa, en snabbsmatsrestaurang och några slitna bänkar i ek.
jag har en mugg take away i min hand och funderar på att kräkas i den.
"det där var nog!" - skriker nu den äldre damen åt mig och plockar upp en enorm käpp vid sin sida, swingar några gånger och träffar mig hårt i huvudet.
"före handlingen - "åh vad skönt det känns, vad lätt det känns, jag är fri från tyngd"
eller ta den där personen som tutade från sin bil, markerade en annan människas fel på en sekund.
jag lovar dig att hon saboterade/malde hela sin dag i bitar. självanalys kan aldrig besvaras med ett rop på nåd."
"sade jag nyss det där?" - frågar jag henne och återigen swingar hon käppen som nu ser mer ut som en medeltida spikklubba.
träffen gör mer skada än sist och jag springer mot utgången.
nu är de döda här på riktigt säger en röst i mitt huvud och direkt är stanken där, direkt är rädslan för livet där.
vi kan aldrig undgå den, vi kan sjunga om den, vi kan stoltsera med den, men aldrig undgå den.
marken är täckt med brännässlor, fullt med märken på benen, hör hundar skälla, allt är så otäckt här.
"jag fastnade, den där kvällen i pickebacken duvet".
"ah förmodligen gjorde jag nog det med".
sen köpte vi sprit för resten av våra pengar och satte oss i en bil påväg hem igen.
ingen ville hem, ändå åkte vi hem. vad fan var det egentligen?
jag hittade trehundra döda myror i mina skor och brände dem samma morgon.
jag vägrar vara en insekt.
jag vägrar framförallt att vara en gräshoppa.
gräshoppor går från en plats till en annan, slukar den/byter ut.
vi måste hitta en ny plats för oss människor att leva på, den här jorden är förbrukad.
vilka i helvete är ni?
jag minns en cykeltur som tog mig ut på okänd mark, ut på ett enormt fält och allt jag ville ha var just det i den stunden. jag slog mig ner, kände solen värma huden, rökte cigaretter och nynnade melodier i mitt huvud.
sen bröt några andra cyklister min frid, stal det jag ville ha för den stunden.
- åh gud, vilket illamående, varför gör vi såhär?
"ställ upp er i led, vi behöver er för arbete i höst, kan ni arbeta för oss?"
"bilder på män och tusen personer bör gilla mitt val, mitt motstånd."
vad synd att jag aldrig var närvarande, fast det kändes som det kanske.
"ja absolut, min bästa egenskap är att se efter vart jag kan behövas just för vart jag är."
- jävla insekt!
i mitt rum på natten spelar stereon:
"Love brings us to who we need,
a place where we can save
A heart that beats as both siphon and reservoir.
You're a woman, I'm a calf.
You're a window, I'm a knife.
We come together making chance into starlight.
Meet me tomorrow night, or any day you want.
I have no right to wonder just how, or when.
And though the meaning fits, there's no relief in this.
I miss my beautiful friend.
I had to send it away to bring her back again." /j.b

och Vermont is a place called death, she said.
"Love? What is it? Most natural painkiller What there is . . . love." /w.s.b



/ john