thewolfverine

På platsen där den ensamma personen gör sig påmind.
Att inandas luften på platsen där ensamheten gör sig påmind.

Området mellan räcket och havet får synen att svikta. Man kräver ensamheten men ändå är den obarmhärtigt otillräcklig. Så många patetiskt meningslösa försök till att slå sig ifrån den andra halvan som just i denna stund vore som uppsatt på piedestal inför ett jag i kylan på botten. När den stormiga natten vaggar dig in i ovisshet vill jag slå mig igenom tjocka väggar och skänka dig lite av mitt nu, rådande lugn.
När den vidsträckta himlen förvånar min känsla och blick placeras jag i vinterns allra hårdaste kyla.
Snälla, möt mig halvvägs i backen på väg upp från det mörka vattnet, de dimmiga lyktorna och skänk mig lite av din värme. Men aldrig vill jag kräva något. Aldrig tänker jag kräva något. Enbart önska.
På platsen där den ensamma personen önskar göra sig synlig. Där nere möts jag aldrig av ansikten, ty se de flyr, så långt in i hemmen de förmår sig göra, rakt in i egenproducerade skamvrår där inte ens dammet finner lycka i att ligga. Men inte ens du, du närmaste och inte heller jag. Endast den mest oroväckande, samtidigt mest kärleksfulla plats oss lockar. Vad jag önskar att jag intill dig kunde sitta och få ta del av din närvaro. Vad jag önskar att jag din hand kunde smeka ty jag har aldrig känt en såpass skadlig längtan förut -
kanske just därför upplevs mina ideal så infantila.
Men aldrig vill jag kräva något. Aldrig tänker jag kräva något. Enbart önska.




i samspel bildar de dominobrickor.
i samspel bildar de meningar.
där de väntar om natten.
där de vandrar om dagen.
där de väntar om natten.
där de vandrar om dagen.
där de väntar om natten.
i samspel bildar de dominobrickor.