Betasönderfall - Utkast: Juli 20, 2010
Tillsammans såg vi igenom dörrspringan, fattade varandras händer, föll i tårar och sedan stelnade tiden.
Framför ögat som vore som genomträngt med spik spelades samma scen upp i ett repetetivt mönster skydda hjässan från något som faller hårt emot med tyngd och kraft nog att skada livet så långt in det nu når.
Hans hår var yvigt i blåsten medförde regn och tjockt till känseln ingav en känsla av oro som vi tillsammans hånskrattade in i fördärvets piskande regn att uthärda allt vad skamvrå någonsin har kallats.
- Vi blir från och med nu tillåtna att inse vårt nederlag, byta rader, transformera, använda fantasin som linje för var vi bör dra vår verklighets linjer.
- Vad skiljer fantasin så hårt från din verklighet så att du måste sätta linjer som punkter sätts framför meningar, eller vänta lite, du nackade mig på vägen, skar av mina knän, jag menade punkter sätts efter meningar, även om vi styrs helt och hållet av natur, du har aldrig ägt en enda av dina tankar, du bara besitter tron och orden som fantiserar för din vad du kallar verklighets räddning.
Betasönderfall: (allegori)
Det fanns en fader för två döttrar, en herde för två får.
Vi bör först redogöra för döttrarna, vilka båda skall falla huvudstupa innan gryning.
Den ene nyckfull, därför namngavs hon var dag efter vädret.
Den andre prognosticerad, därför namngavs hon var dag efter profeter.
Fadern bör ses som en lärd, insiktsfull och därför namngavs han var dag efter Fader.
Tarerat:
Hur förvaltar man två liv på enbart en fader för två döttrar, en herde för två får?
Mannen i fråga är stolt och säker, samtalar med medmänniskor om vad åren har förvandlat honom till och uppgiften han åtagit sig skulle kunna anses svår för vissa men inte för honom, han är ju trots allt fader och har valt sin roll i vad han fortfarande kallar skådespelets drama.
Ensam titulerar han sig och bygger därför sitt hem med tanken om kommande kärlek inför sina två döttrar.
Hoppet om att ge liv som gnistrar tindrar skiner i andras ögon och framförallt i vår faders.
Stegets betydelse:
De steg tillsammans upp ur sängen, såg solen bryta upp fönstret till ett enda flytande mönster.
Nyckfull, idag kallad Sol tar illa upp av händelsen men vår fader förbiser den relevanta fakta som härmed målas upp, skrattar lågmält för sig själv och planerar dagen.
Prognosticerad, idag kallad Jesaja, jagar solkatter men lägger snabbt av ty inuti vet hon bättre och vår fader skrattar högre än innan, tar sig om munnen och brister därefter ut med:
- kom mina får, idag ska vi samlade vandra stolta inför de andra.
Hoppet om att ge liv som gnistrar tindrar svider i andras ögon och framförallt i vår faders.
Snarans betydelse:
Under vandringens gång leker vår fader med tanken om sig själv sammandrabbad med konsten, provar muntligt orden "skulptör, konstnär".
- Jag har målat med mina händer, jag har målat med min kropp! Skriker han högt efter sina döttrar som springer lekandes fram på vägen.
Nyckfull idag kallad Sol springer efter en gångtrafikant som enligt hennes lekars värld hindrar hennes väg att nå kommande mål. Väckt ur sin tankegång springer vår fader ikapp, röd i ansiktet, sliter tag i Nyckfull idag kallad Sols vänstra arm och hindrar sin dotters vilda lek som stör friden.
- Gör aldrig om det där, var sak här har sin plats, var människa har sitt eget rum, enbart om det så skulle vara, en fader för barnen, en herde för fåren.
När Sol tar till tårar dansar Prognosticerad, idag kallad Jesaja fram och gör sig stor framför sin syster. Hon pekar med fingrar, sjunger hånfulla ramsor och sparkar Sol på benen.
Längs Sols vänstra arm beskådar fadern stora rödsvullna märken och finner sig hårt i vad hans handling har orsakat, åter i tanken, påmind, om hon bara inte hade sabboterat friden, vår vandring. Med medlidande för Sol skakar han tag i Jesaja, lyfter hennes ben ifrån marken, skymmer himmelen och solen med hennes kropp och vrålar ursinnigt ut:
- Inte min dotter, aldrig skulle min dotter!
När Jesaja åter sätts ner på vad fadern nu kallar säker mark är hennes högra arm tillfogad skada och rödflammig till färgen. Han placerar döttrarna sida vid sida och förklarar vikten av deras handling, pekar sedan ut vägen tillbaka till hemmet som straff.
- Ut i världen är vart ni ska och därefter bör man akta sig själv, ty det första och sista du har är dig själv, du föds med dig själv, du andas med dig själv, du dör med dig själv och här ger vår faders ord med sig och tillsammans står de sedan i tystnad och beskådar den innan så lekfulla och varma plats förvandlas till kall och öde.
Hoppet om att ge liv som gnistrar tindrar svider, men ej avviker i andras ögon och framförallt i vår faders.
Knälänk:
Sömnlösheten drabbade vansinnet i fördärv och tillsammans ser vi det sista av bilder porträttera:
en ensam man i natten, bära två små flickors kroppar ut på backen.
Vi ser en grop och vi ser återigen mannen, nu med en spade i hand.
- Gropen som mannen gräver, grävs för att fyllas, inte sant? Är det inte alltid så? Det vore rentav meningslöst att störa friden i marken annars?
- Jag klarar inte av att se mer, jag ger efter, kan vi inte byta dörrspringa, det börjar bli rätt så trångt här och jag känner mig framförallt rätt så illamående.
- Titta tillbaks på mannen med det yviga håret i vinden som du upplevde tjockt till känseln, ser du några detaljer av honom numer? Jag ser bara ett kantigt uppbyggt skelett, duvet det påminner om de streckfigurer vi brukade rita som barn bara det att papperet bakom inte är vitt, faktum är att det inte besitter någon bestämd färg överhuvudtaget. Är det okej om jag skrattar? Det här är alltför absurt!
- Nej, berätta, vad är det då du ser? Jag vågar inte blicka tillbaks så hårt, du vet hur rädd jag är för att blicka tillbaka.
- Jag ser genom det yviga håret med vinden dansar flickorna som måste betraktas som döttrar under han som kallade sig herde över fåren och därav namngav sig titeln Fader utan att ens tänka var det var han byggde så sockersött illa att jag ryser av blotta tanken på att behöva se de tre karaktärerna igen.
- Vad fick fadern att begå en sådan ohuman handling, ska jag betrakta det som hedersmord eller bara som ett enda meningslöst ingenting som ingenting är och ingenting är människan därefter handlar den?
Det blev för mycket för oss tillsammans att smälta och vi fattade varandras händer, lät våra tårar torka, lät tanken och bilderna på den uppmålade berättelsen tyna, lät återigen den här tiden stelna.
/john
Framför ögat som vore som genomträngt med spik spelades samma scen upp i ett repetetivt mönster skydda hjässan från något som faller hårt emot med tyngd och kraft nog att skada livet så långt in det nu når.
Hans hår var yvigt i blåsten medförde regn och tjockt till känseln ingav en känsla av oro som vi tillsammans hånskrattade in i fördärvets piskande regn att uthärda allt vad skamvrå någonsin har kallats.
- Vi blir från och med nu tillåtna att inse vårt nederlag, byta rader, transformera, använda fantasin som linje för var vi bör dra vår verklighets linjer.
- Vad skiljer fantasin så hårt från din verklighet så att du måste sätta linjer som punkter sätts framför meningar, eller vänta lite, du nackade mig på vägen, skar av mina knän, jag menade punkter sätts efter meningar, även om vi styrs helt och hållet av natur, du har aldrig ägt en enda av dina tankar, du bara besitter tron och orden som fantiserar för din vad du kallar verklighets räddning.
Betasönderfall: (allegori)
Det fanns en fader för två döttrar, en herde för två får.
Vi bör först redogöra för döttrarna, vilka båda skall falla huvudstupa innan gryning.
Den ene nyckfull, därför namngavs hon var dag efter vädret.
Den andre prognosticerad, därför namngavs hon var dag efter profeter.
Fadern bör ses som en lärd, insiktsfull och därför namngavs han var dag efter Fader.
Tarerat:
Hur förvaltar man två liv på enbart en fader för två döttrar, en herde för två får?
Mannen i fråga är stolt och säker, samtalar med medmänniskor om vad åren har förvandlat honom till och uppgiften han åtagit sig skulle kunna anses svår för vissa men inte för honom, han är ju trots allt fader och har valt sin roll i vad han fortfarande kallar skådespelets drama.
Ensam titulerar han sig och bygger därför sitt hem med tanken om kommande kärlek inför sina två döttrar.
Hoppet om att ge liv som gnistrar tindrar skiner i andras ögon och framförallt i vår faders.
Stegets betydelse:
De steg tillsammans upp ur sängen, såg solen bryta upp fönstret till ett enda flytande mönster.
Nyckfull, idag kallad Sol tar illa upp av händelsen men vår fader förbiser den relevanta fakta som härmed målas upp, skrattar lågmält för sig själv och planerar dagen.
Prognosticerad, idag kallad Jesaja, jagar solkatter men lägger snabbt av ty inuti vet hon bättre och vår fader skrattar högre än innan, tar sig om munnen och brister därefter ut med:
- kom mina får, idag ska vi samlade vandra stolta inför de andra.
Hoppet om att ge liv som gnistrar tindrar svider i andras ögon och framförallt i vår faders.
Snarans betydelse:
Under vandringens gång leker vår fader med tanken om sig själv sammandrabbad med konsten, provar muntligt orden "skulptör, konstnär".
- Jag har målat med mina händer, jag har målat med min kropp! Skriker han högt efter sina döttrar som springer lekandes fram på vägen.
Nyckfull idag kallad Sol springer efter en gångtrafikant som enligt hennes lekars värld hindrar hennes väg att nå kommande mål. Väckt ur sin tankegång springer vår fader ikapp, röd i ansiktet, sliter tag i Nyckfull idag kallad Sols vänstra arm och hindrar sin dotters vilda lek som stör friden.
- Gör aldrig om det där, var sak här har sin plats, var människa har sitt eget rum, enbart om det så skulle vara, en fader för barnen, en herde för fåren.
När Sol tar till tårar dansar Prognosticerad, idag kallad Jesaja fram och gör sig stor framför sin syster. Hon pekar med fingrar, sjunger hånfulla ramsor och sparkar Sol på benen.
Längs Sols vänstra arm beskådar fadern stora rödsvullna märken och finner sig hårt i vad hans handling har orsakat, åter i tanken, påmind, om hon bara inte hade sabboterat friden, vår vandring. Med medlidande för Sol skakar han tag i Jesaja, lyfter hennes ben ifrån marken, skymmer himmelen och solen med hennes kropp och vrålar ursinnigt ut:
- Inte min dotter, aldrig skulle min dotter!
När Jesaja åter sätts ner på vad fadern nu kallar säker mark är hennes högra arm tillfogad skada och rödflammig till färgen. Han placerar döttrarna sida vid sida och förklarar vikten av deras handling, pekar sedan ut vägen tillbaka till hemmet som straff.
- Ut i världen är vart ni ska och därefter bör man akta sig själv, ty det första och sista du har är dig själv, du föds med dig själv, du andas med dig själv, du dör med dig själv och här ger vår faders ord med sig och tillsammans står de sedan i tystnad och beskådar den innan så lekfulla och varma plats förvandlas till kall och öde.
Hoppet om att ge liv som gnistrar tindrar svider, men ej avviker i andras ögon och framförallt i vår faders.
Knälänk:
Sömnlösheten drabbade vansinnet i fördärv och tillsammans ser vi det sista av bilder porträttera:
en ensam man i natten, bära två små flickors kroppar ut på backen.
Vi ser en grop och vi ser återigen mannen, nu med en spade i hand.
- Gropen som mannen gräver, grävs för att fyllas, inte sant? Är det inte alltid så? Det vore rentav meningslöst att störa friden i marken annars?
- Jag klarar inte av att se mer, jag ger efter, kan vi inte byta dörrspringa, det börjar bli rätt så trångt här och jag känner mig framförallt rätt så illamående.
- Titta tillbaks på mannen med det yviga håret i vinden som du upplevde tjockt till känseln, ser du några detaljer av honom numer? Jag ser bara ett kantigt uppbyggt skelett, duvet det påminner om de streckfigurer vi brukade rita som barn bara det att papperet bakom inte är vitt, faktum är att det inte besitter någon bestämd färg överhuvudtaget. Är det okej om jag skrattar? Det här är alltför absurt!
- Nej, berätta, vad är det då du ser? Jag vågar inte blicka tillbaks så hårt, du vet hur rädd jag är för att blicka tillbaka.
- Jag ser genom det yviga håret med vinden dansar flickorna som måste betraktas som döttrar under han som kallade sig herde över fåren och därav namngav sig titeln Fader utan att ens tänka var det var han byggde så sockersött illa att jag ryser av blotta tanken på att behöva se de tre karaktärerna igen.
- Vad fick fadern att begå en sådan ohuman handling, ska jag betrakta det som hedersmord eller bara som ett enda meningslöst ingenting som ingenting är och ingenting är människan därefter handlar den?
Det blev för mycket för oss tillsammans att smälta och vi fattade varandras händer, lät våra tårar torka, lät tanken och bilderna på den uppmålade berättelsen tyna, lät återigen den här tiden stelna.
/john
Kommentarer
Trackback
