Historien om den lilla Jätten
människan är enbart ett experiment och tomhetens tomrum finns i mitt bakhuvud.
så vad mer nu då? nu när jag har lyckats falla bakom det led som jag en gång lyckades falla in i, vad mer, vad mer kan ni - inte ens orden kan ni - så vad kan ni - inte ens den perfekta medicinen kan ni - inte ens förstå kan ni - inte ens viljan till att förstå kan ni - klart det inte finns något att förstå - så vad mer kan ni - kan ni också hitta tomrummet med mig - kan ni det - entrepenörsamhälle - folkstyre - "hell is other people" - och jag klagar inte?
inte ens de som senare väljer föräldraskapet har tänkt igenom saken noggrant - de kan inte - inte ens att frågan kan föras på tal kan de - så vad kan de då - mer än att bygga maskineriet? klart man vill förhindra självmordet - ens ansvar är ju ändå ansvaret för andra människor - om det inte vore en mänsklig tanke - en mänsklig konversation - så hade ni sluppit oron över de bipolära sjukdomar som gärna används som en mur - ett "det bara är" - det bara är inte så - beväpna dig med förmågan att stå utanför där och du är frisk - jag är frisk - men ändå snurrar ovissheten i mitt huvud dygnet runt - jag accepterar det, men känner känslor av det pågrund av vad någon tidigare sagt åt mig att inte tänka - så vad mer kan ni - ett vi mot dem kan ni - vad kan jag? - så visst - jag väljer musik - "ett jävla flum" - en förbannad kategori - det största missnöjet - tänk om alla nyfödda var satta i världen med åldrandets vetskap - rodnar - pinsamt - skrattretande att ens tänka den absurda tanken - den leder ingenstans - och när du senare sett livets mönster - vart leder då livet? - du är - det kan vi - ändå glömmer vi bort ansvaret - världen är framtidsfilmen du såg som liten och oroades för - Så nu är vi äntligen förbi, tänkte jag, men jag dog alldeles för många gånger för att hinna ropa ut detta till hälften intill mig. Sen gick åren och regnet blev starkare för var natt som passerade. Utbyggnaden till glashuset var oval och det enda våra samtal handlade om var om skapelse, men för var dag som passerade saknade vi tillgång till uttryck och sökte konstruera nya men efter ett år lade vi ner den tanken och fortsatte våra numer tomma på innehåll, samtal om skapelse. Vi bekymrade oss över tiden och "det andra rummet", den parallella kollisionen av våra universum, våra digitala klockor bredvid sängarna med otvättade lakan visade alltid 22:22 och vi skrattade oss själva galna åt det lustiga i vårt numer vävda mönster, kanske hade vi lyckats med ett gemensamt uttryck. När vi båda ägde det så tog jag mig själv till utbyggnaden av glashuset för att skjuta mig. När vi båda ägde det så tog jag mig själv till sängarna med otvättade lakan för att vila. Från och med att jag sköt mig skulle livet definieras och den samtida introspektionen skulle ge svaren. Efter två års tystnad var den ovala utbyggnaden ett trapphus vars trappor ledde till ett klocktorn vars klockors ljuva toner fick oss att förstå det viktiga i att vi en gång konstruerat vår egentliga sanning. Sen somnade jag på en ny säng var natt och regnet blev starkare, så starkt att det letade sig in igenom glashusets väggar. Besvikelsen målades på en tavla av mig och med den var ensamheten presenterad, jag förstod logikens vikt men föll fortfarande orkeslös ner på en ny säng. Besvikelsen filmades då på en film om mig, jag förstod handlingens vikt men fann ändå ingen sympati för den harmlöse huvudkaraktären. Sen beslutade jag mig för att leva resten av tanken med att inte tala eller tänka, men ändå skrattade jag mig själv galen internt. Det sista som fanns att göra var att gå ut och förklara för mina grannar att de egentligen bara var en del av min fantasi och att jag skulle ägna resten av mitt liv till att göra dem verkliga, på svenska skulle man säga "ge och ta", sen tog jag av min skapelse - ett revben att skapa ett instrument för att lättare kunna skilja våra olika verkligheter och tidslinjer åt. Men trots det tappra försöket var jag fast i glashuset, i sängarna med otvättade lakan och vandrade under dagarna i mina hemmabyggda trapphus som ledde till trapphus som ledde till trapphus som ledde till trapphus.
vi var tre som små och en efter en föll av banan och det otäcka vi tidigare hade upplevt påminde nu om lyckans sommar.
så vad mer nu då? nu när jag har lyckats falla bakom det led som jag en gång lyckades falla in i, vad mer, vad mer kan ni - inte ens orden kan ni - så vad kan ni - inte ens den perfekta medicinen kan ni - inte ens förstå kan ni - inte ens viljan till att förstå kan ni - klart det inte finns något att förstå - så vad mer kan ni - kan ni också hitta tomrummet med mig - kan ni det - entrepenörsamhälle - folkstyre - "hell is other people" - och jag klagar inte?
inte ens de som senare väljer föräldraskapet har tänkt igenom saken noggrant - de kan inte - inte ens att frågan kan föras på tal kan de - så vad kan de då - mer än att bygga maskineriet? klart man vill förhindra självmordet - ens ansvar är ju ändå ansvaret för andra människor - om det inte vore en mänsklig tanke - en mänsklig konversation - så hade ni sluppit oron över de bipolära sjukdomar som gärna används som en mur - ett "det bara är" - det bara är inte så - beväpna dig med förmågan att stå utanför där och du är frisk - jag är frisk - men ändå snurrar ovissheten i mitt huvud dygnet runt - jag accepterar det, men känner känslor av det pågrund av vad någon tidigare sagt åt mig att inte tänka - så vad mer kan ni - ett vi mot dem kan ni - vad kan jag? - så visst - jag väljer musik - "ett jävla flum" - en förbannad kategori - det största missnöjet - tänk om alla nyfödda var satta i världen med åldrandets vetskap - rodnar - pinsamt - skrattretande att ens tänka den absurda tanken - den leder ingenstans - och när du senare sett livets mönster - vart leder då livet? - du är - det kan vi - ändå glömmer vi bort ansvaret - världen är framtidsfilmen du såg som liten och oroades för - Så nu är vi äntligen förbi, tänkte jag, men jag dog alldeles för många gånger för att hinna ropa ut detta till hälften intill mig. Sen gick åren och regnet blev starkare för var natt som passerade. Utbyggnaden till glashuset var oval och det enda våra samtal handlade om var om skapelse, men för var dag som passerade saknade vi tillgång till uttryck och sökte konstruera nya men efter ett år lade vi ner den tanken och fortsatte våra numer tomma på innehåll, samtal om skapelse. Vi bekymrade oss över tiden och "det andra rummet", den parallella kollisionen av våra universum, våra digitala klockor bredvid sängarna med otvättade lakan visade alltid 22:22 och vi skrattade oss själva galna åt det lustiga i vårt numer vävda mönster, kanske hade vi lyckats med ett gemensamt uttryck. När vi båda ägde det så tog jag mig själv till utbyggnaden av glashuset för att skjuta mig. När vi båda ägde det så tog jag mig själv till sängarna med otvättade lakan för att vila. Från och med att jag sköt mig skulle livet definieras och den samtida introspektionen skulle ge svaren. Efter två års tystnad var den ovala utbyggnaden ett trapphus vars trappor ledde till ett klocktorn vars klockors ljuva toner fick oss att förstå det viktiga i att vi en gång konstruerat vår egentliga sanning. Sen somnade jag på en ny säng var natt och regnet blev starkare, så starkt att det letade sig in igenom glashusets väggar. Besvikelsen målades på en tavla av mig och med den var ensamheten presenterad, jag förstod logikens vikt men föll fortfarande orkeslös ner på en ny säng. Besvikelsen filmades då på en film om mig, jag förstod handlingens vikt men fann ändå ingen sympati för den harmlöse huvudkaraktären. Sen beslutade jag mig för att leva resten av tanken med att inte tala eller tänka, men ändå skrattade jag mig själv galen internt. Det sista som fanns att göra var att gå ut och förklara för mina grannar att de egentligen bara var en del av min fantasi och att jag skulle ägna resten av mitt liv till att göra dem verkliga, på svenska skulle man säga "ge och ta", sen tog jag av min skapelse - ett revben att skapa ett instrument för att lättare kunna skilja våra olika verkligheter och tidslinjer åt. Men trots det tappra försöket var jag fast i glashuset, i sängarna med otvättade lakan och vandrade under dagarna i mina hemmabyggda trapphus som ledde till trapphus som ledde till trapphus som ledde till trapphus.
vi var tre som små och en efter en föll av banan och det otäcka vi tidigare hade upplevt påminde nu om lyckans sommar.
Kommentarer
Postat av: Jonas
yeah!
Trackback
