thewolfverine

Då människorna formade helvetet och jag insåg att gud enbart fanns i mitt huvud - dog marken - dog träden - hon och jag - vi tappade kontakten med varandra alldeles för tidigt - jag pressade min kropp mot väggen så hårt jag kunde för att stanna kvar - tystnadens obehag - tårar var något jag inte visste fanns - dog marken - dog träden och jag stod därute bland de öppna fälten igen, där ute där jag drömde om att vi hade promenerat en höstdag - tillbaka till stunden då himmelen tappade all sin färg - det var för tre år sedan och är nu i väntan på de kommande tre årens tårar - jag är en idiot och jag vet återigen inte vem jag är eller vart jag är - och det kommer aldrig heller att spela någon roll - jag är onykter - jag är nykter - det är samma sak nuförtiden - nuförtiden som inte längre finns - min gamla lärare från indien hade rätt från första början - vem gör det mig till? jag saknade dig och du skrämde mig - genom att säga att du gav upp på att vara kvar här - du körde oss till malmö en gång - jag minns dig - jag minns dig verkligen - tillbaks bland de döda träden där ute - det är kallt - det är frost - ingenting är kvar - jag känner inte ens hjärtats slag. Ändå rullar stenen vidare från och med att barnet kastade den ner för backen. Vi hade ingenting och det skrämmer mig - dog marken? dog träden? mor, hur långt isär gled vi?