Utkiksplatserna
Minns du hur det känns att vakna upp till någon annans vinst, så uppgiven du någonsin har varit.
Det första att tillägga: - Det är acceptabelt och antagligen hyfsat lätt i den långa längden.
Ur den hopplösa kommunikationen mellan hopplösa individer uppstår som vad vi efteråt kallar för faktum; ett enda krav - På att uppmärksamma och inse förloppet av, kalla den för - "tidens rand", där kräver vi förståelsen, den måste vara vårt utbyte, dess inre husbrand - klistrad mot lakanen, skrämd och skräcken, min egen uppfinning ur tolkning - Kommer att genom svetten klistra min hud till sår, bland lakanen timmar framöver, utspridd, finner du dig i det här med mig så räcker det så långt du vill att det ska räcka, för du vet att om du påminns hur trängd du kan känna dig av det du kallar "gemensamt, socialt omfång" - var människa upplever den slutgiltiga slutningen, driver in sig i ett hörn någonstans nere på "offentlig" mark och finner där ett ord, en mening eller i värsta fall kanske till och med en vän, någon som förstår det egentliga utbytet av att uppmärksamma den form av språkligt vald kommunikation vi idag faktiskt väljer. Ihop upplevde vi delad solipsism, vi två var där och kunde spränga oss utanför gränserna de andra satt upp för oss att kliva över, i hyllningens glädje och tårar, vinsten av ett alltför långt krig, delar vi återigen skräckens tårar inför faktumet av vårt enda krav, "förstå tidens rand". Men i ärlighetens namn, du sporrade mig enda in i glöden idag, så mycket som jag saknar dig och allt är förlorat iochmed min insikt om hur det faktiskt ligger till. Men varför göra sig besvär? Minns du hur det känns att vakna upp till ljuden av någon annans ord, så högt uppsatt du någonsin har varit. En nuförtiden sedan länge tappad känsla.
Det första att tillägga: - Det är acceptabelt och antagligen hyfsat lätt i den långa längden.
Ur den hopplösa kommunikationen mellan hopplösa individer uppstår som vad vi efteråt kallar för faktum; ett enda krav - På att uppmärksamma och inse förloppet av, kalla den för - "tidens rand", där kräver vi förståelsen, den måste vara vårt utbyte, dess inre husbrand - klistrad mot lakanen, skrämd och skräcken, min egen uppfinning ur tolkning - Kommer att genom svetten klistra min hud till sår, bland lakanen timmar framöver, utspridd, finner du dig i det här med mig så räcker det så långt du vill att det ska räcka, för du vet att om du påminns hur trängd du kan känna dig av det du kallar "gemensamt, socialt omfång" - var människa upplever den slutgiltiga slutningen, driver in sig i ett hörn någonstans nere på "offentlig" mark och finner där ett ord, en mening eller i värsta fall kanske till och med en vän, någon som förstår det egentliga utbytet av att uppmärksamma den form av språkligt vald kommunikation vi idag faktiskt väljer. Ihop upplevde vi delad solipsism, vi två var där och kunde spränga oss utanför gränserna de andra satt upp för oss att kliva över, i hyllningens glädje och tårar, vinsten av ett alltför långt krig, delar vi återigen skräckens tårar inför faktumet av vårt enda krav, "förstå tidens rand". Men i ärlighetens namn, du sporrade mig enda in i glöden idag, så mycket som jag saknar dig och allt är förlorat iochmed min insikt om hur det faktiskt ligger till. Men varför göra sig besvär? Minns du hur det känns att vakna upp till ljuden av någon annans ord, så högt uppsatt du någonsin har varit. En nuförtiden sedan länge tappad känsla.
Kommentarer
Trackback
