thewolfverine

Gör dig fullständigt absurd och spela ut hela världen mot dig själv, vänd den sedan med dig och bli religion.
Jag saknar möjligheten och fullständigheten inför ett sådant svek, ett ideal är ett svek, världen är ett svek, ett jag är ett svek, allt är ett svek, kärleken är ett svek, löftet är ett svek, lögnen är ett svek, sanningen är ett svek,  du är ett svek! Inför mig, som nu måste ses som allt, ty jag har levt mitt liv, som en uppoffring för andra, den romantiserade bilden av en sådan person kommer inom femtio år att för evigt vara utplånad. Klockan är halv sju på morgonen och jag blickar tillsammans med mina bröder ut över vår hemstad, staden vaknar och den tunga trafiken är ett faktum.
Mönstret är såpass överskådligt från vår plats att det är påträngande, vad är det vi ser, stearinljusen brinner sakta ner. I en alldeles uttråkad version så talar vi om människosläktet i stammar, min vän snackade om de religiösa - "krigarna, det är ju dem som är krigarna", självklart är det också så, ty accepterar du inte din maktlöshet hos dig på det sättet som avgör ditt framtida liv, för dig själv, lär dig själv, känn dig själv och den du kallade du finns inte så är acceptansen för livet där och du kommer slippa att ta till vapen. Tillbaka till den uttråkade världsomfattning av människor i stammar, ordet stammar får mig att tänka i banor som "smaken för intelligens" - vad det nu är egentligen - filister, "kommunism är en vacker tanke, men den fungerar inte i praktiken", ja ni fattar vad det är jag talar om hoppas jag, eller hoppas inte, eller gör det dig nervös så är det på god väg, det är bra för vår nya, otroligt vackra, totalt hjärndöda och helt utan varken passion, kontrast eller nyans - samhällsreform, att jag som entrepenör, lägger riktlinjer framför andra människors fötter. Genom att till exempel ens fälla ett ord som filiste, vem gör det mig till och vad gör det andra? Tänk om jag kunde tala med min inre röst, prata ordentligt och helt med löftet om att vara helt uppriktig, skulle du då ens lyssna, eller vore du kvar i din egen tanke om viljan till att tala helt öppet, ordentligt och helt med löftet om att vara helt uppriktig. Träna bort rädslan inför döden och gör det så tidigt som möjligt så slipper du ens tanken på att andra människor kan skada dig eller att du kan skada dem. Egoismen är ett faktum och vi utnyttjar den så hårt det bara går, tillochmed konsten, det enda bevis på en annan form av kommunikation som jag någonsin har utsatts för och älskat så till den grad att andra tror att jag är mentalsjuk, det är egocentriskt av mig att tänka mig in i den sortens egoism. Vi bör överse vår språkliga kommunikation för den brister, den brister på alla plan - "om jag får vara ärlig" - upprepar citatet gärna om och om igen för dig tills det sitter där, inpräntat som ett brännmärke, "om du kan med att vara ärlig så skulle jag älska dig och aldrig utsätta dig för någon form av spel" - Ordet spel bör i denna benämnelse avse den typ av mänsklig kommunikation och socialt mönster som dagens samhälle följer, för det gör vi och media är noggranna med att hugga spelet i sten. Varje tid har krävt sitt missnöje inför att aldrig förstå eller lära känna sin egen valda del av universum, men nu när den är som mest tillgänglig så skjuts den åt sidan, glöms bort och tynar i skuggan av det ultimata förnekandet av postmodernism, naturen har sin gång och vi är alla med på den punkten, men att dölja dessa former av "snedsteg" (Som människor snabbt väljer att kategorisera all form av "tanke utanför boxen", ifrågasättning och påverkan) inom den egna naturen, är att förneka tankens kraft, se till existentialism till exempel, det finns inget som får mig att tycka om eller hjälteskåda just existentialismens författare (förutom det faktum av att någon verkligen träder fram och gör "det", vad "det" nu är spelar ingen roll, vi är enbart sugna av intresse) - men presentationen och dess mening är underbar, vacker och masten vi håller hårt i då skeppet sjunker, för det gäller nu om någonsin då passionen och glöden börjar vandra in i dödsskuggans dal, valkampanjen i år är ett skämt - den totatala stigmatiseringen, kommunikation är ett skämt, kategoriseringen är ett skämt, för helt plötsligt möts två människor på vägen och säger till varandra "Jag förstår dig inte" och det är acceptabelt, naturligt och mänskligt, men ändå skär vi sönder det så finskuret vi bara kan, för att förstå är inte intressant, inte för någon. Det här beror ju på av att vi helt enkelt upplever saker och ting helt annorlunda i jämförelse med varandra, lugnet lägger sig och alla kan vara nöjda. Vad betyder då jakten på dessa ords mening: ingenting, för mönstret av vad vi väljer att ta in emellan varandra är ingenting, det är blockerat och fullt av instinkt, djuriskt i viss mån, men jag är för det vackra och bör välja mina ord, kategorisera det här i religion då, kommunikationen redogörs för andra i vårt sökande efter mening, vi bildar därmed guds alla ansikten framför oss, metaforer - smart utvalda för gemene man, men det är ändå vackert, jakten på något som är större än våra egon är vårt svar på den rotlöshet vi känner inför livet. Därmed gestaltar vi "the everchanging face of god" - oss själva och våra tankars spel i utrymmet, ty mer vet vi inte och vi bör väl snart kunna vara lugna med det, måste vi då skölja oss i det substitut för passion och glöd som idag är det yttersta exemplet på rastlöshet - det har övergått i sökandet efter frid, lugn och ro, vila, hemmets stilla tystnad och kanske är det vackert, kanske glömmer jag av passionen och glöden, den finns där, genom ord genomsyrar den jorden, en för alla, alla för en. Vem var jag, vem har jag blivit och spelar det någon roll? Nej. För om jag nu vältrar mig i jordens enorma drama så är min plats den minsta och det känns skönt.
Här är spelets första runda:
"På Svenska Kyrkans bönewebb har önskningar formulerats om allt från världsfred till att ett kommande möte på arbetet inte ska bli för långtråkigt. Allt i takt med att Internet blir en plats att umgås på snarare än att hämta information ifrån blir det också naturligt för många människor att uttrycka sina innersta tankar där. Tro, existentiella frågor och andligt sökande formuleras på olika sätt i bloggar och diskussionsforum". Stäng av uppmuntringen, kasta tärningen och passera gå. Från och med att tanken är sådd i det vad vi kallar samhälle så kommer den att tyna, snabbt dessutom. Men vet du vad, du kan vara glad idag för jag har bevis på att du inte finns. Kopiera detta och skicka till så många av dina vänner som möjligt, vi måste upplysa och samla in alla vi kan tänkas behöva, Svenska Kyrkan, ja tillochmed Gustav Adolfs Kyrka här i Borås för sin kollekt via kortbetalning. Från och med nästa vecka, måndag, så börjar spelet och det kommer att vara för resten av livet, får se vem som hinner före mig innan jag stjäl dig. Oroa dig inte, är du god nog till självanalys och rannsakning så kommer det förmodligen att gå vägen.
Vårt första gemensamma prov ihop sker på Fredag, då vill jag vara nära dem jag älskar, accepterar och respekterar. Helst så nära som möjligt, vårt rövarsällskap ska ut i exil, den exil som vi kallar livet, den exil som vi kallar världen, den exil som vi kallar Gud. Se upp, vi kommer till en stad nära dig och vi för vår kollekt via kortbetalning!



Det här är en bild jag målade igår inför vår spelning på fredag med Fraise Collective, Nicklas Keckman har färglagt den och den är ej klar än, Fraise Collective - som alla runtomkring direkt tänker, "ah - det är ett band, ni är alltså några, ni är alltså nya" - ah - jag är ledsen gott folk, vi är ett gäng som gillar att ha kul och om du inte är fine med det så - fine - vi ska inte ta över världen - oroa er inte - men i den här staden bör vi inte stanna - och mina blogginlägg handlar inte ens om det - sorry läsare - jag ska vara öppen from. nu - ni ska få reda på allt - om ni vill - för jag har stött på er som läser och förhoppningsvis får jag läsa av det ni har - här är en plats för den lekfulle fantasimegalomanen att andas på - ty han dör så fort han öppnar dörren ut ifrån sitt hem - mitt utbyte bland alla gör mig till ingen och så känner förmodligen de flesta - men det gör mig ingenting - det enda som är värt någonting är försöket av att vara - av att kliva upp ur sängen - att faktiskt leva bland andra - och att försöka tala uppriktigt, ärligt och med glödande passion inför det vi kallar livet. jag försöker att inte vara bitter och pessimistisk - men jag lever ju knappt med att tänka på att dessa ord ens har någon innebörd - men för min medresenär har dem kanske det och då ska jag uppfylla önskan genom att besvara dess innebörd genom handling.

/ John