thewolfverine

När händer griper tag i dina ben och du skriker.
- men, lämnade dem dig här? Väntar med stegen, jag avskyr det som skrämmer.
- du lille stackare. Hennes kropp är iskall, enbart hjärtat värmer bröstkorgen och det kommer aldrig att räcka till.
Vinden hörs tydligare, den skakar träden och gatulamporna, jag vill lyfta henne ifrån marken.
Den rädsla vi numer har som torkade skal, hur obefintlig jag egentligen känner mig.
Hon kryper längre in i hörnet, jag tycker mig kunna se hennes spegelbild mot väggarna i mitt fiktiva anlete - vi letade bland lådor på vinden och det var sommar vill jag minnas - jag kommer aldrig att räcka till.
- Om du litar på mig och min överlevnad för stunden så lovar jag skänka dig det du helst vill minnas.
Hon ser så liten ut där i hörnet, jag måste lyfta fram henne.
- jag skänker allt förtroende jag har för dig och samlar mig, så gott jag kan.
Väggarna tycktes återspegla de bilder som uppenbarade sig inuti mitt huvud, cerebrum och lugnet, jag älskar bilderna. Grusvägen genom den mest gröna trädalé, fälten vid sidan - blanka - vitt ljus - inget ljus - och tanken var där på huruvida du och jag enbart bestod av en kollision minnen - "den gamla damens dröm" - vi vek av vägen, sparkade grus med våra barnsben ut på fältet - jag lyckades aldrig lyfta dig - förbi våra samtal om hur blank luften kan verkas vara - jag tappar andningen - du är skuggor - fälten vid sidan - blanka - döljer döda kroppar - historien är inte och var aldrig och salongen tänds där följer vi vår kamrat in i seger och vi var enbart nyckelfigurer för att bygga hans utlopp - raseri och vålnader - molnen täcker våra drömmars sikt och vi tillverkar enbart drömmar för att känna någonting - som om vi hade vår delade kropp - den vi sänkte i vatten och jag glömde av att du bara fungerade som en fiktiv karaktär i min historia och mina samtal - åh vad jag önskar dig levande.
Hon är inte kvar i hörnet och jag uppfattade aldrig vart hon tog vägen, tjock dimma, vad var det jag sade åt mig att se? Väggarna är skadade och mina speglar är spruckna. Trevar med handen i fickan och tar fram den illa tilltygade, brun av smuts - papperslappen hon gav mig - minns mig. Jag lovade att stanna kvar i ditt minne men vågade aldrig stegen fram och jag förstår nu hur fel jag har. Kärleken som människorna samtalade om och levde efter - dyrkade - avväpnade - närmade - den kroppsliga tyngden - hur ensam är jag och hur fungerar jag?
Åter i trädalén och överallt blomstrar - doftar naturen.
Rakt fram ligger huset vi spenderade sommarveckorna i. Det är tyst.
Jag ligger på grusvägen och stirrar igenom trädverket.
- vi är nära nu.
- Jag stannar här.
Jag gav allt förtroende till henne och tappade livet.